• Angela Wand tycker att vi är besatta av att allt ska vara bra, och att det misslyckade och mörka kan vara en ögonöppnare.
Stockholms Fria

Modern clown bejakar den dåliga stämningen

Efter arbetet med mastodontprojektet Satanstrilogin presenterar den moderna clownen Angela Wand en soloföreställning på Hangaren Subtopia. Med Wounded Animals vill hon att vi öppnar ögonen för våra medmänniskor samt slutar vara så rädda för dålig stämning.

Den uppmärksammade Satanstrilogin, närmast att likna vid sceniska konstinstallationer, bygger på Michail Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. Här gestaltar Angela Wand karaktären Woland, det vill säga satan själv. Mitt livs bästa och roligaste roll, kallar hon den.

– Det är en karaktär som kan göra vad fan han vill. Det är intressant att spela någon som inte har något hot och har så otroligt hög status, högre status än Gud.

Satanstrilogin, som hittills avverkat två delar, inbegriper en mängd medverkande, konstverk, rumsligheter och är en konstnärlig totalupplevelse. Wounded Animals kunde inte vara mer olik, med Angela Wand ensam på scenen och ett tema som handlar om några av den moderna clownens essenser, att ha väldigt låg status och att misslyckas.

– Den röda tråden är att jag är dålig på väldigt många saker: Jag är en dålig clown, en dålig feminist, en dålig mamma till min hund. Genom att placera sig på botten skapar man väldigt mycket empati från sin publik, och folk får väldigt mycket empati genom att titta på sig själva och märka, jag gör också så, jag har också de där fördomarna.

Angela Wand växte upp i Kalifornien och har bott i Sverige i tjugo år och arbetat framför allt inom nycirkus. Efter att ha varit involverad i andra människors projekt började hon för ett par år sedan tänka tanken på att göra något helt själv, att inte behöva kompromissa. När hon träffade regissören Stephen Rapaport lossnade det.

– Han är amerikan och jag har känt till honom ganska länge, vi klickade direkt och jag fattade verkligen. Vi kommer från samma värld där fysisk teater är mycker mer påtaglig. Det var verkligen you speak in my language.

De bägge har skapat föreställningen
Wounded Animals i tätt samarbete, och innehållet är ofta självbiografiskt.

– Det är baserat på en väldigt äkta känsla. Stephen sa, du måste kunna återuppleva det här varje gång du berättar det, det måste vara lika bra som första gången jag hörde det. Och det är konsten. Och hur gör man det? Genom att vara totalt närvarande i det man håller på med just nu. Om det känns som att jag tappar kontakten med publiken måste jag hitta tillbaka till den. Kanske ta ett andetag, låta det vila och sedan hugga igen.

Angela Wand beskriver sin show som en reflektion över hur vårt samhälle beter sig och vad som hänt inom politik, teknik och kultur de senaste åren. Fysisk komedi i stand-upform, fast ändå inte
stand-up – hon menar att det hon gör har mer tyngd.

- It’s wrapped in a funny package, det är min form, men inom komedin tycker jag att man kan svänga väldigt snabbt. Man öppnar sig för skrattet, och sen kan man skifta över till tragedi på något sätt, som bor på samma ställe i kroppen. Och det går fort i min föreställning, säger hon och knäpper med fingrarna. Skrattet fastnar i halsen.

Med Wounded Animals tar Angela Wand några steg bort från nycirkus.

– Jag gör den för att jag blev så trött på att saker inte betydde någonting. Jag gjorde många roliga grejer, och det var kul, men det kändes som att med tanke på hur världen och Sverige ser ut just nu behöver vi prata om lite andra saker, inte bara festa och ha kul. Det är dags att jobba liksom.

Hon vill också visa och dela en annan sida av sig själv, genom att göra en ljus föreställning som även har mörka sidor.

– För vi har det tragiska inom oss och det ska firas också. Vi är så himla besatta av att allt ska vara så bra hela tiden. ”Jag mår bra och allt är bra”. Vi pratar inte om döden. Det blir dålig stämning om du säger att du inte mår bra och jag är lite inne på, hey, våga skapa dålig stämning, jag är helt för dålig stämning! Försök inte jaga bort den. När det är som mest misslyckat och mörkt, där öppnas ögonen, vad behöver jag ta in så att jag inte hamnar där igen? Men, bli inte för bekväm i det. It’s not a good place to live. It’s a good place to visit.

Angela Wand talar om att vi behöver ett periskop, så att världen utanför gör sig påmind när vi personligen befinner oss på botten. Och ute i själva världen behöver vi också titta upp, och runt omkring oss, menar hon.

– Jag tycker att vårt samhälle saknar empati just nu. Allt från att man ser en knarkare på gatan som håller på att ramla ner för trappan, och ingen hjälper honom! Vi lever i samma samhälle som den här personen och han är en människa. Utan att pålägga våra värderingar på någon kan man bara vara en medmänniska och det är det jag vill väcka i folk. Att ställa bort sin dom och hjälpa varandra och vara lite mer förlåtande.

Sverige har förändrats, och vi har blivit mer rädda för varandra, upplever Angela Wand. Och det finns mycket att vara rädd för, men för det mesta är folk inte ondsinta, de bara har det svårt.

– Ingen är svart eller vit. Ingenting är enkelt. Jag tänker på det på tuben ibland, alla har sin historia. Man går helt i sitt eget, och alla tycker samma sak om sig själv. Men jag tycker att det är viktigt med balansen, det finns ingen komedi utan tragedi. Oldest thing in the book.

Fakta: 

• Wounded Animals spelas 1/11, 4/11 & 12/11 kl 19.30 i Hangaren Subtopia i Alby, Botkyrka.

• En abonnerad buss avgår från Cityterminalen till Hangaren Subtopia kl 18:00 samtliga föreställningsdagar, och går tillbaka 30 minuter efter avslutad föreställning. Bussbiljetten kostar 60 kr och köpes vid köp av föreställningsbiljett.

• Mer info på www.subtopia.se

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

© 2024 Stockholms Fria