När Alison Bechdel debuterade med ett seriealbum 1983 var det en av de första serierna med en lesbisk kvinna i huvudrollen. Hon är också känd som kvinnan bakom Bechdeltestet, som formulerades i en av hennes serier. För att klara testet ska filmen ha 1. Minst två namngivna kvinnliga rollfigurer 2. som pratar med varandra 3. om något annat än män.

Alison Bechdels mest framgångsrika album är självbiografiska Fun Home, som i musikalform gjort succé på Broadway och nu sätts upp på Kulturhuset Stadsteatern. Den handlar om hur Alison kommer ut som lesbisk, men också om hennes familj, där fadern lever som homosexuell i smyg och föräldrarna går runt och låtsas att allt är normalt. Scenografin består långa stunder av familjens vardagsrum med blommiga tapeter, lila soffa, en 60-talsgräslig interiör. Man kan riktigt känna hur kärnfamiljens kvävande damm sitter i inredningen.

Alison finns med på scenen i tre tappningar. Dels som vuxen, serietecknaren som sitter vid sidan av och tecknar, funderar, ibland kommenterar handlingen, men framför allt som barn och som ung collegestudent.

Det är svårt att säga om akustiken inte är den bästa eller om jag och mitt sällskap inte har optimala öron, men vi har svårt att följa med i sångtexterna emellanåt. Det gör förstås etableringen av karaktärer och tema lite svårare till en inledning. Sakta men säkert mejslas dock dramatiken ut, motstridiga känslor kommer upp till ytan. Den mest intressanta karaktären är pappan, spelad av Fredrik Lycke. Han förkroppsligar det sorgliga i att det i tidigare generationer var så tabubelagt att vara homosexuell att många kände sig tvungna att leva dubbelliv, förtränga sina känslor.

Alisons mest centrala roll är under collegeåldern, då hon spelas av Maja Rung. Det är både dråpligt och gripande att följa fasen när hon tvekar inför att komma ut som lesbisk, som när hon velar utanför dörren till Gay Union och till slut låtsas att hon kommit fel och ska till en förening för tyskastudenter och försvinner med ett ”danke”.

Mamman i familjen, spelad av Birthe Wingren, har en mer undanskymd roll. Hon är den som putsar på familjens yta och låtsas som om allt är som det ska, innan fördämningen brister i slutet av föreställningen och hon höjer rösten i förtvivlad klagosång.

Fun Home är en rolig musikal med fina sångnummer, men trots allt som rör sig under ytan berör den inte så starkt så som historien gestaltas här. Det är en komma-ut-berättelse och ett drama om en familj där locket ständigt ligger på och alla jobbar frenetiskt för att hålla skenet uppe – en historia som man i en eller annan version läst och sett förut. Inget fel med det, men det känns som om något fattas. Jag skulle ha velat se mer svärta, det blir lite för gulligt i Stadsteaterns uppsättning. Samtidigt är det förstås en viktig berättelse och kanske når den en bred publik genom den här underhållande musikalen. Störst behållning har jag i alla fall av Fredrik Lyckes gestaltning av fadern. Klädd i fula tighta jeans och pikéskjorta bär han på så mycket förtvivlan, sorg och återhållen lust att man förväntar sig att sömmarna på byxorna ska spricka.