Jag hade en klasskamrat som blev mobbad mer än andra under hela grundskolan. En dag bröt han armen efter att ha blivit knuffad av en frikyrklig kille. De vuxenfria rasterna på Tornhagsskolan i Linköping på sjuttio- och åttiotalet påminde om William Goldings roman Flugornas herre. När min klassföreståndare hörde sig för i slutet av nian kom det fram att alla killar i klassen utom jag och L hade plågat honom på ett eller annat vis. Ska sanningen fram så var jag inte helt oskyldig. Och L var tyvärr inte alls ett helgon: han föredrog bara att slå sin syster.

Donald Trump gillade att slåss och dra tjejerna i håret i skolan. Men han växte aldrig upp. Han kommer aldrig att bli president, förklarade jag för en amerikansk bekant, efter att ett tio år gammalt band där han skryter om sina sexuella övergrepp mot kvinnor blev offentligt. Han är för narcissistisk och sadistisk. Efter valet vaknade en efterklok femtonåring i mig och sa: Hallå! Har du blivit helt dum i huvudet? Har du glömt hur intresserade tjejerna var av de värsta översittarna? Och hur många rädda killar som försökte ställa sig in hos bråkstakarna?

Trump krossade sina motståndare i presidentvalet genom att håna och förlöjliga dem med samma jargong man hör i skolor. En var bög, en obotligt psykiskt sjuk, en pedofil och så vidare. Många väljare älskade det. Nu styr han sin regering på samma brutala sätt. Hela världen har blivit en skolgård där Flugornas herre härjar fritt.

Många psykologer hävdar att Donald Trump lider av allvarliga personlighetsstörningar. Men han speglar också det amerikanska folkets patologier. På trettiotalet fanns det psykologer som förklarade nazismens uppkomst med hjälp av psykoanalytiska begrepp som fobi, regression, sublimation, projektion och så vidare. Det lägre borgerskapet – partiets kärna – led av typisk förföljelsemani och storhetsvansinne. Nazismens världsbild var en snabb fix mot den kollektiva impotens och den kastrationsångest det traumatiska nederlaget i första världskriget skapat.

På samma sätt skulle man kunna säga att Trump är en åskledare eller kanske en katalysator för alla de amerikaner som förlorat bra jobb de senaste trettio åren. Folk som känt sig starka, och trott sig kunna kontrollera sina liv, men som traumatiserats av globaliseringen, söker starka ledare som förklarar den förnedrande utvecklingen med hjälp av syndabockar. Donald Trump är sjuk men en friskare kandidat hade väl inte kunnat vinna presidentvalet, när de etablerade politikerna ignorerat väljarnas problem så länge.

Kärlek är inte mycket att bygga politiska passioner på. Hat är mer potent. Hat mot judar, mexikaner, tyska bil-exportörer eller Wall Street kan förena de mest olika människor. Hatet erbjuder en gemenskap utan like. Massrörelser kan, som den amerikanske tänkare Eric Hoffer påpekat: ”sprida sig utan tro på en Gud men aldrig utan tro på en djävul”. Trump har därför vett att skapa fiender och konflikter på löpande band. Det paradoxala är att vi som avskyr hat-predikanter själva har väldigt svårt att inte hata dem eller kopiera deras metoder.