Absurd debatt om regeringsbildning
Man måste vara på gränsen till korkad om man vill kalla sig grön och samtidigt verka för en regering där gröna hjärtefrågor inte skulle ha något som helst stöd, skriver Birger Schlaug.
En märklig debatt har vuxit fram i Miljöpartiet. Den handlar om regeringsbildning efter valet. Isabella Lövin har öppnat för att ingå i en moderatledd regering, Gustav Fridolin har i flera år meddelat att han är grön liberal som helst ser att S och MP samarbetar med Centern och Folkpartiet.
Några av dem som reagerat är EU-parlamentarikern Max Andersson och tidigare språkröret Lotta Hedström. De finns bland undertecknarna av en motion – till vårens kongress – som pläderar för att samarbete med Vänsterpartiet vore att föredra.
Frågan om regeringsbildning kan tyckas larvig i ett läge där Miljöpartiets största hot knappast är att hamna utanför en regering utan att helt missa riksdagen. Partiet pendlar kring fyraprocentspärren. Men regeringsdebatten är värre än larvig, den är absurd.
Miljöpartiet har ända sedan första valet 1982 varit tydligt med att man står längst ifrån Moderaterna, vilket inte enbart motiverats med Moderaternas energipolitik och militarism utan lika mycket med fördelningsfrågor. Under 1990-talet förde MP en fördelningspolitik som inom flera områden var skarpare än Vänsterpartiets. Det ideologiska skälet var enkelt: ökande klyftor i samhället medför att de stora överlevnadsfrågorna kommer att dränkas i den politiska debatten och att demokratin kommer att bli allt svårare att upprätthålla.
Utifrån detta synsätt ter sig argumentationen från Max Andersson och Lotta Hedström fullständigt korrekt. Medan de ledande miljöpartister som bordat partiet – och nu förordar samarbete högerut – tycks helt historielösa. Inte bara när det gäller det egna partiet, utan också den allmänna politiska samtidshistorien.
Vi lever i den globaliserade sentida kapitalismens era. Att MP just då skulle tappa varje uns av ideologisk kompass ter sig onekligen absurt. De partier ledningen vill samarbeta med är dessutom motståndare till arbetstidsförkortning och förespråkare av Natomedlemskap. Till skillnad från det parti man vill fjärma sig från – Vänsterpartiet. Att MP:s rötter finns i fredsrörelsen och hjärtat i kritik av arbetslinjen tycks ha gått Fridolin och Lövin spårlöst förbi…
En sämre tid att lufta idéer om regeringsbildning med Lööf och Björklund lär inte ha funnits. Inte bara på grund av att Centern inte längre identifierar sig som humanekologiskt utan numera uppträder som nyliberaler. Inte bara på grund av att Liberalerna lämnat socialliberala värden för att istället anamma en Manchesterliberal syn på människa och samhälle med allt vad det innebär av ökande ekonomiska klyftor. Utan också på grund av det kanske mest absurda av allt: i en regering där C och FP ingår finns inget utrymme för utrikesminister Margot Wallström men desto större för försvarsminister Peter Hultqvist och hans krigsretorik.
Man måste vara på gränsen till korkad om man vill kalla sig grön och samtidigt verka för en regering där gröna hjärtefrågor inte skulle ha något som helst stöd. Det hade möjligen varit en annan sak om de gröna statsråden visat sig villiga att riskera den formella makten istället för att kompromissa bort sig med motiveringen att man är ”regeringsduglig”. Då hade funnits tilltro till att man stått upp för gröna värderingar, inte låtit sig hunsas. Men om man nu upplevs som ideologiskt lealösa hur skulle man då inte bli i en regering där man än mer skulle fungera som grönt alibi för allt sådant som partiet egentligen är motståndare till: arbetslinje, upprustning och orättfärdig fördelning?