Bok: Cthulhu Författare: H P Lovecraft Förlag: Fria ligan

Att googla är knappast en pålitlig metod för att nå verklig kunskap, men det tar bara några sekunder att göra en sökning på Lovecraft och rasism för att snabbt inse att snubben skulle trivas rätt bra i något ultranationalistiskt forum på nätet. En kvalificerad rasist. Det råder det inget som helst tvivel om.

Den som tvivlar på mina ord uppmanas att läsa något av Lovecraft. Hans texter finns online på olika ställen, åtminstone på engelska. För mig är det ganska enkelt. Det finns ord som är vidriga; misogyna, rasistiska eller förnedrande på olika sätt. Men när det gäller vissa ord på olika språk för människor med brun hud handlar det inte bara om värderingarna de bär på.
När orden spreds över världen var det som en etikett för en speciell undertyp av människa. Ett själlöst djur. Rasismen var en övergripande ideologi, något som ingen ifrågasatte mer än guds existens eller kvinnans lägre värde för den delen. Men till skillnad från andra ”underlägsna” former av människor gjorde man allt för att bevisa att afrikanen inte ens var riktig människa. N-orden användes inte bara, det var centralt för ett av de mest destruktiva och hatiska av alla idésystem. Slaveriet.

Slaveriet var inte bara en praktik, inte bara ett materiellt faktum som kulturen gjorde allt för att legitimera, det var en idé, en världsåskådning som går att se som orsaken till många av de problem som vi ser än i dag. Fattigdom, svält, destruktiva klassamhällen, etniska konflikter.

En vän som reste i Afrika berättade att det mest påtagliga intrycket var att människor var rätt dåliga på att odla. De metoder de använde var ineffektiva och dåligt anpassade för deras förhållanden. Hon insåg naturligtvis att tanken var fördomsfull. Varför ska just fattiga människor vara bra på att odla? Och afrikaner?
Kolonialismen rev ner tusenåriga traditioner, förstörde bevattningssystem, stal marken från miljoner lantbrukare och, framför allt, tvingade in alla i den europeiska kulturkretsen. Och kapitalismen har helt enkelt sett till att folk stannar där. Det är inte deras val, har aldrig varit det, och rasismen är ideologin som gjort allt detta möjligt.

Rasismens ord bär på värderingar som förslavat, mördat och bestulit människor. Ord som i sig säger att utnyttjande är rätt. Det finns ingen sund användning av dem. Det finns ingen anledning till att jag av något primitivt självständighetsbehov skulle skriva ut dem här. Inte ens för att provocera.
Det finns heller ingen redovisningsplikt. Vi vet hur rasistiskt samhället var förr. Så varför rota fram det sämsta? Det fulaste? En författare som inte bara var en produkt av sin tid, utan i allra högsta grad en medproducent.

Jag snackar inte om censur, inte om att storma till Kungliga biblioteket och ställa till med bokbål. Inte om att hindra folk från att utöva sin yttrandefrihet, utan om att ta mänskligt ansvar, visa åtminstone en grundläggande empati. För oavsett vilka grundvärderingar jag bär på, oavsett vad vi känner inför orden, handlar det inte om mig. Jag är inte rasifierad. Det finns inga ord som svider i mitt skinn. Visst, det finns ord som jag hatar utifrån mina egna funktionsnedsättningar, och de är inhumana, fula och elaka, men inte mycket skulle förändras om bara folk slutade använda dem.

Här handlar det om ord som definierar den enskilde som inte bara mindre värd utan som en annan sorts varelse, som någon som inte bara kan och får utan rent av måste behandlas på ett annat sätt än ”riktiga människor” för sin egen och för samhällets skull. Det är ord som säger åt vissa av mina medmänniskor att de och deras familjer är skit, som säger att de förtjänar all skit de drabbas av och som framförallt säger att de inte hör hemma. Då invänder någon att vi väl inte ska behöva censurera oss, stänga av en del av vår av historia. Kommer som ett brev på posten. Eller ett slavskepp. Nä. Ingen har krävt det. Självklart ska nya generationer kunna njuta av stor konst, även om den är byggd på skeva värderingar, på uråldriga ideologier, eller är skrivna av praktarslen. Vi skulle inte ha mycket konst kvar om vi skulle värdera konstverken utifrån deras upphovspersoners moral eller personlighet. Men konsthistorien är full av bra prylar, av konstverk som inte trycker ner eller förnedrar, konst som till och med fört mänskligheten framåt. Det är alls inte nödvändigt att rota fram gammalt mög ur gömmorna, ignorera allt det vackra, allt som inte bara överlevt utan också vuxit.

Om det var extremt bra då? Om en dikt är så bra att det finns ett eget värde i att uppmärksamma den, trots ett innehåll som vi inte uppskattar? Det är möjligt att det finns såna situationer, men det är en invändning som inte rör Chtulhu. Förutom de öppet rasistiska inslagen och det faktum att berättelsen bygger på rasistisk grund är det en tämligen kass text.
Ur ett kvalitetsperspektiv har jag svårt att fatta vad som fick förlaget att vilja återutge boken, även om jag naturligtvis inte anser mig sitta på en sanning. Och det är poängen. Vem ska bestämma vilken konst som är så viktig att den förtjänar att massproduceras trots att den är öppet rasistisk?

Jag kan ärligt talat inte komma på en enda anledning till att ge ut den här boken. Bilderna är snygga, men det är långt ifrån tillräckligt för att publicera den här sorgliga soppan. Och lite jävla civilkurage får en människa ha. Det går inte att gömma sig bakom slagord som yttrandefrihet och tankens frihet när det man reproducerar är rasistisk dynga skriven av en ärkereaktionär snubbe som självklart visste precis vad han sysslade med.