Bilden av feminister är nedvärderande
"Tre kvinnor som genomför olika konstprojekt varav ett är något de kallar en "stand piece". Iförda höga klackar står de rakt upp och ner i 15 minuter på en offentlig plats. De vill ta reda på vad som händer när kvinnor tar plats i det offentliga rummet. De kräver sin rätt till utrymme helt enkelt och folk blir oerhört provocerade. När de stod på torget i Trondheim blev de bortjagade för att de stal för mycket uppmärksamhet från en gatuteatergrupp.'
På senaste tiden har jag hamnat i intressanta diskussioner om feminism. Många kvinnor vill inte kalla sig feminister längre för de har blivit trötta på att ständigt stöta på patrull. De säger att de inte känner igen sig i den mediala bild som ges av feminister eftersom det ofta är en ganska osympatisk bild som förmedlas. Hur kommer det sig att det är så?
För att förstå det måste man beakta vårt samhälles syn på maskulinitet. De högsta nivåerna inom näringslivet, militären och staten erbjuder en tämligen kollektiv bild av maskulinitet. En maskulinitet som fortfarande inte är särskilt hotad av feministiska kvinnor eller oliktänkande män. Hur kommer det sig? Varför spelar klockrena åsikter förmedlade lite från sidan ingen större roll?
Män drar fördelar av denna samhällsbild. Det är dem som tjänar på kvinnors och andra gruppers underordnade ställning. Därför finns ett stort intresse i att behålla ordningen. Män får status av patriarkatet i termer av ära, prestige och rätten att bestämma. Dessutom får de materiell utdelning. I de rika kapitalistiska länderna är männens medelinkomster ungefär dubbelt så höga som kvinnornas, om man räknar med löneskillnader och statusskillnader mellan 'mans-jobb' och 'kvinnojobb'. Men även att många kvinnor arbetar färre timmar än mannen, kanske för är hon mammaledig och sedan arbetar deltid för att få familjelivet att gå ihop. I näringslivstopparna är det ju som bekant mer troligt att vi hittar män än kvinnor i ledande positioner. Statlig makt är också ett område där det är mer sannolikt att du blir framgångsrik om du är man. Bilderna som kablas ut från toppmöten och EU-sammanträden talar sitt tydliga språk. Visst finns det kvinnor i salarna och salongerna. Men de kvinnor som har lyckats har blivit kraftigt maskuliniserade - titta bara på Margret Thatcher.
När man så försöker förändra synen på manligt och kvinnligt är samhällets kontrollinstanser (som är lika inrotade i dig och mig som i media) framme och skapar ordning och reda. Vi hånar och skrattar åt velourmannen, mjukismannen, dirigerade av kanonen som vill att män ska vara män. Och vi läser artikel efter artikel om hur kvinnor i näringslivet blir utbrända, stressade och får alkoholproblem. Vad är det man säger i en sån artikel? Att det kanske är bättre att kvinnor är kvinnor? Att det kanske är bättre att de håller sig hemma och gör det de kan bäst - ta hand om man och barn. Eller?
Jag läste en artikel om performancegruppen High Heel Sisters. Det är tre kvinnor som genomför olika konstprojekt varav ett är något de kallar en 'stand piece'. Iförda höga klackar står de rakt upp och ner i 15 minuter på en offentlig plats. De vill ta reda på vad som händer när kvinnor tar plats i det offentliga rummet. De kräver sin rätt till utrymme helt enkelt och folk blir oerhört provocerade. När de stod på torget i Trondheim blev de bortjagade för att de stal för mycket uppmärksamhet från en gatuteatergrupp. Tre kvinnor som bara står i 15 minuter är alltså ett hot. Men vad är det de hotar? Självklart är det gränsen mellan manligt och kvinnligt. Om kvinnor tar sig in på de områden som traditionellt sett tillhör männen kan det kanske innebära att mansbilden måste förändras. Mansrollen verkar vara den bild och den roll som är hårdast cementerad och mest rigid i vårt samhälle. Kanske är det där skon klämmer.
Det maskulina samhället tjänar på att rollfördelningen består. Genom att ständigt motarbeta alla försök till förändring kommer de maskulina privilegierna att kvarstå. Om bilden av feminister i media är nedvärderande, eller elitistisk, marginaliseras åsikterna och risken för ett reellt hot mot manssamhället fortsätter vara på behagligt avstånd.
Erika Strand Berglund