Förra veckan var jag med i Malou efter tio i TV4 och pratade om mäns våld mot kvinnor. Jag var där i egenskap av att jag själv tidigare har blivit misshandlad. Detta samtidigt som jag föreläste i skolor om mäns våld mot kvinnor.

Det kändes enormt viktigt att delta just för att än en gång betona att fokus ska ligga på förövarna och inte på dem som blir utsatta. Vi måste på allvar börja prata om den skam som uppstår när en blir misshandlad. Tyvärr måste vi, trots all kunskap som finns, gång på gång förklara för människor varför det är så svårt att lämna.

Reaktionerna efter programmet var mycket stärkande men också sorgliga. Många kvinnor hörde av sig i vanmakt över den situation som deras barn tvingas genomlida på grund av deras fäders misshandel. Både mot mamman och mot barnen själva. Oavsett om det råder delad vårdnad eller om kvinnorna har ensam vårdnad, så tvingas barnen i alla fall träffa eller ta emot meddelande från deras pappa, som de är livrädd för. I vissa fall där kvinnor har ensam vårdnad har socialtjänsten ändå lämnat brev eller meddelanden från fäderna till barnen, vilket försätter barnen i en enormt ambivalent situation. Socialtjänsten brister gång på gång när det handlar om att inta ett barnperspektiv.

Män står för majoriteten av det direkta våldet mot barnet. Därför är det av stor vikt att ta barns erfarenheter och upplevelser av våldet på allvar. För att skapa rätt förutsättningar för att hjälpa barnet krävs det att barnet känner sig trygg med den eller dem som ska hjälpa barnet. I många fall faller det ansvaret på socialtjänsten. Och i många fall känner inte barnen sig trygga där.

Avgörande för att barnen ska kunna läka psykiskt är att våldet och hoten och rädslan för ytterligare våld får ett slut. Och det är just precis detta som de kvinnor som kontaktat mig känner vanmakt inför. Våldet och trakasserierna fortsätter. Så länge våldsamma män får tillgång till barnen så kommer våldet att fortsätta. Barn kan inte tvingas till umgänge med en våldsam förälder. Att ha blivit utsatt för våld är ett trauma. För många kvinnor idag står valet mellan att skydda sina barn från risken för fortsatt våld vid umgänge och att riskera att bli av med vårdnaden, om umgänget inte blir av.

Det här är något som måste tas på största allvar. Om det bara hade varit enstaka kvinnor som berättade om liknade erfarenheter, så kunde det kanske ses som ett misslyckande i en annars fungerande process. Men så ser det tyvärr inte ut. Det är ett allvarligt problem när samhället inte garanterar våra barns säkerhet. Ett steg i den riktingen måste vara att skapa en miljö där barnen kan vara trygga, och lära oss att bemöta barn som befinner sig i kris och trauma. Så här kan det inte få fortsätta.