Få européer älskar EU. Den som suttit sig igenom några förhandlingsmöten i EU-kretsen förstår varför. Under åtta år som politiskt sakkunnig och statssekreterare i regeringskansliet samlade jag på mig sådana erfarenheter. Varje vecka diskuterade jag med och instruerade de svenska förhandlare som direkt i Bryssel ska företräda svenska intressen, i det ständigt pågående myller av förhandlingar som mynnar ut i den kompromiss som kallas EU:s handelspolitik. Ibland företrädde jag Sverige vid ministerrådets möten. Förutom att jag i och med detta fått starka synpunkter på inriktningen på EU:s handelspolitik, har mina iakttagelser lett fram till ett par dominerande intryck av EU-samarbetet i stort.

Det första handlar om hur samarbetet går till. Förhandlingstonen mellan EU-länderna är mycket tuff. Det nationella perspektivet dominerar totalt. Det spelar fortfarande mycket större roll vilket land en minister kommer ifrån än vilket parti hon eller han företräder när det är dags att ta ställning till en sakfråga i EU-kretsen. Någon europeisk politisk identitet existerar inte i praktiken, och ingen politisk debatt på EU-nivån förutom i Europaparlamentet.
Inte blir det bättre av att EU-kommissionen, som sägs ha till uppgift att företräda allmänintresset, så gott som undantagslöst lägger förslag som utöver sakinnehållet slår vakt om eller ökar inflytandet för kommissionen själv. Den institution som var menad att bistå medlemsländerna genom att utarbeta förslag formulerar egna intressen, även om det brukar heta att det är Europaintresset kommissionen värnar om. Hur Europaintresset skulle kunna uppstå eller bäst värnas inom en elitinstutition med icke valbara eller avsättbara tjänstemän är en obesvarad fråga.
Sammantaget betyder detta att vardagsarbetet i EU är allt annat än grandiost. Det är rävspel, egoism och fula knep som gäller. Den vackra fredstanke som sägs vara grunden för EU-projektet manifesteras inte i praktiken kring mötesborden. Det fantastiska är inte hur de 27 länderna träffas och sliter meningsskiljaktigheter kring ett bord, utan att vi gör det över huvud taget.