Mona Sahlins kongresstal innehöll bland annat ett passus där hon fokuserar på den så kallade socialdemokratiska arbetslinjen.

Vi ser arbete som en rättighet – men att delta i arbetslivet efter förmåga ser vi också som en skyldighet. Vår samhällsmodell kräver att alla är med och hjälps åt att upprätthålla välfärden. Och som ett klatschigt förtydligande: Rätt och plikt.

När begrepp känns hemtama är det en uppenbar risk att man tar de som givna, håller med oreflekterat och utgår ifrån att det som sedan följer är därmed välgrundat. Som klippt ur Gamla Testamentet eller Koranen eller andra skrifter med traditionella anor. Rätt och plikt. Mer behöver väl inte sägas? Ska man värna om den fattiges eller den utsattes rätt är det ju en välgärning att fokusera på detta. Vill man inte uppfattas som flummig får man lägga till ordet plikt. Men hur smart är det egentligen?

Den urgamla rättstraditionen har inte direkt skapat en trygg värld. Hur många som helst har talat i de termerna och ändå lyser rätten med sin frånvaro i världen. Inte ens i de mäktiga länderna i Nord mår folk väl, inte psykiskt i varje fall. En av anledningarna är moralismen. Samtidigt som vi helt omoraliskt utsuger de i Syd och jordens naturresurser, har vi en partialkalisk moralsyn som, helt klart, innehåller rätt och plikt som två grundstenar. Inte undra på att många mår pest.

Det är uppenbart att de svaga och utsatta behöver sina medmänniskors medverkan. Det är säkerligen bäst om vi hjälps åt. Det är en utmaning för samhället att organisera sig så att de goda krafterna kommer de som mest behöver dem tillgodo. En bra bit på väg har socialismen och socialdemokratin kommit, men de har kommit till en återvändsgränd. Ett kreativt och socialt fungerande effektiv medverkan kräver engagemang, inre övertygelse och frivillighet. Annars kommer man obönhörligen till en återvändsgränd. I denna återvändsgränd tar den moderatledda regeringen till piskan. Men s, som rättmätigt reagerar på detta lägger själv grunden för beteendet.

En kollektivt dikterad plikt är inte anpassat till den moderna människan. En linje ägnat åt att få fram människans solidaritet bygger på en garanterad ekonomisk grundtrygghet och inte samhällelig kontroll.

Men ens om så vore! Att plikten vore ett effektivt begrepp som jagade oss till telemarkettingföretagen eller omsorgen. Ens då är den måttligt framgångsrik. Det är inte arbetsvilliga vi har för få av i världen. Det är snarare solidaritet. Det finns ett djupt missförhållande i att offentligt anställda kontrollanter jagar alla som inte passar in i det offentligas definitioner på pliktuppfyllelse. Det manar till misstro, utsatthet och desperation. En del upplever det mera lönt att slå in ett fönster och sitta på kåken om man vill ha en trygg försörjning någon månad än att gå till soc. En absurd tanke som tyvärr råder ibland.

Hoppas Mona och hennes rörelse tänker slå in på en mer kreativ livsfilosofi, där man har tilltro till medmänniskans egna drivkrafter och låter alla forma sina liv efter eget hjärta i stället för påtvingade moralfloskler.