Stockholms Fria

Høeg gör det svårt för läsaren

Peter Høeg gör det inte lätt för sig. Först låter han oss vänta i tio år innan han kommer ut med denna roman. Tio år är en lång tid för beundrare av dansken.

På tio år hinner förväntningarna skruvas upp till ansenliga proportioner. Och han gör det inte lätt för läsaren heller. Mystiska intriger har alltid varit Høegs kännetecken, men i Den tysta flickan drar han den mystiken vidare med hjälp av framställningen. Det är mer fragmentariskt och språket innehåller fler luckor än i hans tidigare verk.
Den tysta flickan handlar om Kasper Krone, en man med särskilda talanger: clown, hobbyfilosof (på det där enerverande sättet, Kasper är en mästare i aforismer), men har framför allt ett gehör och en musikalisk begåvning som går utöver musikens domäner. Vi andra ser, Kasper lyssnar. Han hör till och med vilka spelkort som delas ut på pokerbordet: färgernas sammansättning är lite olika, det finns mer färg på vissa kort och så vidare. På så vis lyssnar han sig fram till den stora gåta romanen bjuder på: att finna KlaraMaria och hennes kidnappare, ett barn han inte lyckas lyssna av. Annars väsnas människor för honom, han kan inte stänga av dem. Lite tystare är de på nätterna, därför är han en nattuggla.

Høeg har regisserat en roman likt teater, eller snarare arrangerat som ett stycke musik: ljudbilder, teman och klanger styr händelseförlopp och strukturerar romanen på ett intrikat sätt. Livet är iscensatt likt den manege där Kasper hade sin storhetstid som clown. Iscensatt av den Gud som Kasper hela tiden ber till: FruHerre.
Det finns sällan något konventionellt med karaktärerna i en Høegroman, de är alltid unika, unik-unika. De är alla specialister på en yttre verklighet, vissa på en inre. Kasper är en osannolik figur, och som sådan tämligen irriterande, alltid snar till att försöka provocera fram en klangbild hos människor han möter, för att kunna läsa av om de ljuger eller talar sanning. Just denna tendens kan man se i författarskapet, ett allt större fjärmande från allt vad normalitet heter, ibland på gränsen till science fiction (som hans förra roman Kvinnan och apan), utan att egentligen röra sig in i denna genre – som trots allt är mer konventionell än vad den vill hävda.

Jag tror dock att de som gillade Fröken Smillas känsla för snö kommer att få problem med denna roman. Ty den är något problematisk i sitt sätt att vara undanglidande och fragmentarisk. Men dålig? Knappast. Peter Høeg kan inte skriva illa, det finns liksom inte i hans repertoar. Men nedskriven har den blivit.
Jan Kjaerstad, den norske giganten, har trots det sett någon slags storhet. Och en läsupplevelse är det. Om jag gillar Den tysta flickan eller inte vet jag ännu inte. Den långa väntan, de högt ställda förväntningarna och denna märkliga roman har fortfarande inte smält in i mitt nervsystem, något jag misstänker kommer att ta ett tag – och kanske en omläsning.

Fakta: 

Litteratur
Den tysta flickan
Författare: Peter Høeg
Översättare: Ann-Mari Seeberg
Förlag: Norstedts

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Lekfullt i postpunkens begynnelse

Jag såg aldrig Farstabandet Mögel under deras aktiva period mellan 1978 och 1983. Däremot många av deras kollegor, som KSMB, Incest Brothers, Tant Strul, Grisen Skriker och Pink Champagne.

The Amazing lever upp till namnet

Stockholmsbandet The Amazing äger ett namn som sätter ribban högt. Tittar man på bandbesättningen minskar inte förväntningarna. I fronten står Christoffer Gunrup, tidigare Granada. De övriga har också Dungen och Anna Järvinen på cv:t. Reine Fiske, Fredrik Björling och Johan Holmegård återfinns i Dungen, de sistnämndas tvås trumspel (jorå, de har två trummisar, även om det knappt hörs) ekar mycket av Dungens sextiotalsmässiga puk- och ljudarrangemang.

Framstående SF-författare avliden

Arthur C Clarke, som tillsammans med bland andra Isaac Asimov betraktas som en av 1900-talets bästa science fiction-författare, har avlidit. SFT:s litteraturkritiker Benny Nilsson skriver om några av hans viktigaste böcker.

Biografi över Ian Curtis nu på svenska

Punken och postpunken var en dörröppnare som gav många unga en öppen syn på vad det innebär att göra musik. Och Ian Curtis definierar mycket av det som kallas postpunk. Lagom till Anton Corbijns film om Curtis kommer nu biografin om den suicidale sångaren i svensk översättning.

© 2025 Stockholms Fria