Punk under denna tid kanske inte låter som man förväntar sig i dag: gitarrväggar lyser med sin frånvaro; istället finns proggen allestädes närvarande, med en hel del Television-nervositet i gitarrspelet. ”Vi har aldrig ansträngt oss att spela exakt. Ett tag då vi spelade mycket, så spelade vi fel med flit, bara för att det skulle bli variation, och för att vi skulle komma på något nytt”, sade Mögels gitarrist Ewa Bergström vid ett tillfälle.

Punkens estetik i ett nötskal.

Det som också slår en nutida lyssnare är hur lekfull punken kunde vara, att många använde humorn som vapen eller bara för att ironisera över sig själva eller samhällsfenomen man retade sig på. KSMB, Huvudtvätt, Glo, Perverts och Mögel var den attityden trogen.

Jag mår bra nu – hysteriska skrik och bara gitarr – tar en tillbaka till gymnasieångesten i den kalla miljonförorten. Jag vill bli rektor hade mycket av den begynnande postpunken i sig, med pukspel och taktbyten. Det är ganska kul faktiskt, och även lite gulligt, utan att vara nedvärderande.

Punkbandet jag själv spelade i under denna tid, Anti-Posörerna, var också gulliga, så här i efterhand i alla fall, och blev spelade i det radikala radioprogrammet Ny Våg i P3, vilket Mögels sångerska Ulrika Malmgren var programledare i.

Just detta blev en av punkens viktigaste funktioner: att koppla ihop människor genom musik. Beröringspunkterna var många, de vattentäta skotten få.

Detta är ingen skiva jag kommer att lyssna sönder, men precis som man inte läser uppslagsverk från pärm till pärm vill man ändå ha dem i bokhyllan för att kunna slå i ibland och konstatera: ”javisst ja, så var det ju!”