När Estland blev självständigt 1991 blev de flesta av dess rysktalande invånare immigranter utan att de lämnade landets gränser. Kristina är en av de 120 000 som fortfarande lever utan medborgarskap.
Hennes mamma är ukrainsk och pappa ryss. De bor i den ryskdominerade förorten Lasnamäe, läser ryska tidningar, ser på rysk tv och har endast rysktalande vänner. Både Marta och Kristina har haft lektioner i estniska sedan de var sex år gamla men säger sig kunna bättre engelska än estniska.
- Vi behöver inte det. Inte ens när jag går till stan använder jag estniska. Ibland behöver jag prata engelska men annars talar alla ryska här, säger Marta.

Ett delat samhälle

Estland är ett delat land. Dess befolkning består av drygt 1,3 miljoner. Den största minoritetsgruppen, den så kallade rysktalande minoriteten bestående av folk med bland annat rysk, vitrysk och ukrainsk bakgrund, utgör en tredjedel av befolkningen.
Det finns dock ingen jämn fördelning av medlemmar av minoritetsgruppen över landet. De flesta rysktalande bor antingen i Tallinn, där de utgör hälften av befolkningen, eller i landets nordöstra regioner, där de i vissa städer överstiger 90 procent.
I Tallinn hör man ryska klart och tydligt på gatorna i Gamla stan, på McDonalds och på det lokala apoteket. Det hörs dock lika mycket estniska. I Narva, staden på gränsen till Ryssland, hörs det ingen estniska alls. De flesta säger sig förstå språket men inte kunna tala.
Triin Vihalemm är forskare på institutionen för socialvetenskap vid Tartus universitet och har i tio års tid studerat integrationen i Estland. För henne står det klart att dagens Estland består av två separata samhällen med väldigt begränsad kontakt med varandra.
- Båda grupperna håller sig för sig själva. De kanske möts på banken eller apoteket, eller i andra officiella sammanhang. Men de gör sällan valet att mötas på det privata planet, säger hon.

Immigrant i sitt hemland

Enligt Vihalemm kan det bero på traumatiska upplevelser från den gemensamma historien. För den rysktalande minoriteten var 1990-talets början en mycket svår period. När landet blev självständigt 1991, sågs den nya staten som en fortsättning av den estniska republiken som hade etablerats innan andra världskriget. Detta innebar att endast de som hade haft estniskt medborgarskap innan kriget samt deras ättlingar kunde bli estniska medborgare per automatik.
För den icke-estniska befolkningen, varav de flesta hade flyttat till landet under Sovjetregimen, innebar det direkt exklusion från samhället. Därmed blev runt 35 procent av befolkningen statslösa.
Nikolai Klimenko, 40 år, minns början av 1990-talet med bitterhet.
- Min mor kom hit i början av 50-talet. Min far under 70-talet. Estland är mitt hem. Jag är född här och jag har levt hela mitt liv här. Det var oerhört förödmjukande att bli illegal i sitt eget hem, säger han.
När han blev statslös hade han precis tagit examen vid Tallinns tekniska universitet där han hade utbildats till teknisk ingenjör. För att kunna jobba fick han gå igenom samma procedur som om han precis hade immigrerat till Estland. Han ansökte om uppehållstillstånd, arbetstillstånd och fick slutligen ett permanent uppehållstillstånd, också kallat för främlingspass.
- Det var helt absurt. Köerna var enormt långa, jag fick köa hela natten. Och för vad? För att få ett papper där det står att jag är en främling. Att jag inte hör hemma någonstans, säger han.

Statslösa i ond cirkel

Permanent uppehållstillstånd ger de statslösa i Estland samma sociala och ekonomiska rättigheter som estniska medborgare har. De får även vissa civila rättigheter som att rösta och ställa upp i lokala val. De har dock ingen rösträtt i nationella val vilket minskar deras möjlighet att påverka sin situation.
För att få medborgarskap får de statslösa icke-esterna gå igenom den så kallade naturalisationsprocessen. Det består av ett språkprov i estniska och ett kunskapsprov i estnisk konstitution.
Nikolai har försökt klara medborgarskapstestet två gånger. Enligt honom är provet för svårt för någon utan talang för språk som börjar läsa estniska i sen ålder. Dessutom tycker han att det är orättvist att regeringen inte erbjuder ekonomisk hjälp för att betala de nödvändiga kurserna. Enligt den estniska lagen får de ansökande ersättning i efterhand, och endast om de klarar proven.
- Jag känner det som om jag har hamnat i en ond cirkel. För att kunna betala för språkkurserna måste jag skaffa ett jobb. Men för att få ett jobb måste jag kunna estniska. Och då kommer jag ingen vart, säger han.

Högutbildade i dålig sits

Triin Vihalemm menar att de högutbildade rysktalande är de som har svårast att anpassa sig till situationen i Estland.
- För icke-kvalificerade arbetare finns det alltid jobb. Men vill man ha högre position i samhället måste man kunna bättre estniska. Det är självklart att om man bor i ett land ska man kunna landets språk. Men vissa kanske inte kan lära sig språket men är fullt kompetenta för det jobb de söker. Dessa människor borde också få en chans, säger hon.
Hon menar dock att många rysktalande till en början inte ville lära sig språket. Nikolai väntade i tio år innan han gjorde testet för första gången. Enligt henne kan det vara en direkt protestreaktion mot de hårda lagarna kring medborgarskap som antogs i början av 90-talet. Det exkluderande klimatet under självständighetens första år tror hon har skapat stereotyper som fortfarande präglar minoritetens syn på ester. Samtidigt påpekar hon att även många ester ser den rysktalande befolkningen genom negativa stereotyper. Dessa har sina rötter i upplevelser från Sovjettiden som har präglats av förtryck och övergrepp. Under Stalins regim deporterades tiotusentals människor från Estland och många av dem mördades. Nästan varje estnisk familj har på ett eller annat sätt berörts av det.
- Problemet är att man ser varandra genom dessa historiska händelser vilket bygger en konstgjord mur av rädsla och misstro. Det hindrar dessa två grupper från att närma sig varandra och skapar det delade samhälle vi har i dag. Många känner sig nästan tryggare i separationen, säger hon.

Andra världskrigssoldat i en ny konflikt

Att historien fortfarande spelar en viktig roll i hur de olika grupperna ser varandra illustreras också av debatten kring bronssoldaten som den senaste tiden har täckt förstasidorna i både ryska och estniska tidningar i landet. Monumentet restes 1947 för att hedra soldater som hade slagits på Sovjets sida mot nazisterna. Den något överdimensionerade statyn i brons representerar en estnisk soldat i röda arméns uniform och befinner sig mitt i centrala Tallinn. Framför bronssoldaten ligger i dag flera rader med röda nejlikor och tulpaner. Det går inte en kvart utan att någon kommer fram och lägger fram ännu en blomma. Då och då stannar folk till för att debattera. Trots att platsen inte är utsatt på någon av Tallinns turistkartor hittar även en och annan nyfiken turist hit för att posera för en bild.
Anledningen till uppståndelsen är att det estniska parlamentet i början av året hade antagit en resolution om att flytta monumentet till ett museum utanför staden.
Någon som alltid är här är Jura Teras, 18. Han är medlem i den inofficiella ungdomsorganisation Nochnoi Dozor, Nattvakt. Organisationen har bildats för att bevaka statyn sedan dess öde hade blivit beseglat.
- Statyn är viktig för att den representerar en seger mot fascismen. Det är historia och man kan inte ändra på det bara för att man inte gillar det, säger Jura Teras.

Olika syn på historien

På motsatt sida av konflikten är den politiska lobbyorganisationen Eesti Rahvuslik Liikumine, Estniska nationalistiska rörelsen. För dem representerar statyn något helt annat.
- Det är en stalinistisk symbol och borde inte få finnas kvar mitt i Estland. Det är förolämpande för oss alla som har tvingats leva under ockupationen, säger Tõnu Kalvet, medlem i organisationen.
Platsen har de senaste två åren varit arena för många direkta eller indirekta konfrontationer för representanter av de olika synerna på historien. Oroligheter uppstår oftast kring datum som är laddade med symboliskt värde som till exempel den 9 maj, dagen som enligt Sovjetunionen symboliserade Nazitysklands kapitulering och den 22 september, då röda armén tog sig in i Tallinn.
Enligt Triin Vihalemm beror de starka känslorna kring bronssoldaten på den underliggande spänningen som existerar mellan majoritets- och minoritetsbefolkningen.
- Statyn i sig kanske inte är så viktig. Men den ger ett slags ventil för att visa missnöje över dagens situation som man inte tror sig kunna ändra, säger hon.

Bristfällig integration

Enligt henne är en av anledningar till missnöjet att integrationsprocessen inte har fungerat särskilt bra i Estland. 13 procent av den rysktalande minoriteten var enligt den estniska statistikbyrån arbetslösa år 2005 jämfört med 5 procent av esterna. Regionen med störst arbetslöshet är den nordöstra regionen Ida Virumaa med en hög andel av rysktalande invånare.
Triin Vihalemm menar att den estniska regeringen började med att först inte låtsas om problemet med den stora minoritetsgruppen för att sedan göra för mycket för snabbt.
Hörnstenen i estnisk integrationspolitik är det statliga integrationsprogrammet från år 2000. Syftet med programmet var dels att skapa bättre förutsättningar för inlärning av det estniska språket och dels främja integrationen på det sociala, ekonomiska och politiska planet genom olika projekt ledda av ickestatliga organisationer. Triin Vihalemm är dock mycket kritisk till programmet.
- Det syftade mer till att assimilera än att integrera den rysktalande minoriteten. Det var fokus på att icke-esterna skulle lära sig språket och visa lojalitet mot den estniska staten för att få samma rättigheter som etniska ester redan hade. Det sades aldrig öppet men det var en sådan underton i hela dokumentet.
Ett stort avsnitt av integrationsprogrammet tillägnades åt utbildning. I Estland finns det 126 skolor där elever får sin utbildning på ryska. Enligt integrationsprogrammet skulle alla dessa skolor år 2007 vara redo att bedriva all utbildning på estniska. Programmet visade sig vara för ambitiöst då det varken fanns lärare eller ekonomiska resurser till att förverkliga planen.
Vadim Halimulin är historielärare i den ryska skolan i centrala Tallinn. Enligt honom hade det varit förödande för de rysktalande eleverna om planen hade blivit verklighet.
- De flesta av barnen ur minoritetsgruppen kan inte estniska. Vi klarar inte av att lära dem språket och skolämnena samtidigt. Skulle det inte finnas ryska skolor så skulle många av dem få en mycket sämre utbildning, säger han.

Unga ser ingen framtid

Samtidigt tycker han inte att det nuvarande systemet fungerar på ett bra sätt. Enligt integrationsprogrammet måste alla elever som går ut en rysk skola kunna flytande estniska. Enligt Vadim Halimulin är det endast en liten andel som klarar av det.
- Det är ett stort problem. Kan de inte språket tillräckligt bra kan de inte plugga vidare. De som klarar det är de som umgås med ester på sin fritid eller har estniska släktingar. De lär sig inte språket i skolan, säger han.
Bristande integration är enligt honom huvudskälet till att de unga inte lär sig estniska. Vadim Halimulin menar att barnen lever avskärmade från det estniska samhället och sällan får en möjlighet att öva språket. Dessutom tror han att många känner att de inte har en framtid i Estland och därför inte ser det som nödvändigt att lära sig det.
- De har svårt att se sin plats i samhället. De är rädda för en utbildning på estniska och ser att de flesta människor på höga poster är ester. Då får de en bild av att de som rysktalande med ryska namn inte har samma möjligheter att lyckas och väljer att inte ens försöka.

Många vill lämna landet

Huruvida den negativa framtidsbilden är realistisk har han svårt att säga. Men Vadim Halimulin hyser inga tvivel om att det påverkar eleverna och anser det vara en av anledningarna till att många av dem utrycker en önskan om att flytta från Estland.
Tillbaka på den ryska skolan är lunchrasten nästan över. Marta Fedossejeva och Kristina Halturina kommer båda att avsluta sin utbildning om ett år. Liksom för många tonåringar är framtidsplanerna ovissa. Marta säger att hon vill flytta till England för att bli sminkör. Kristina vet inte var hon vill bo men är säker på att hon inte vill ha en framtid i Estland.
- Jag är inte estnisk, jag har inte medborgarskap och det är inte mitt land. Varför skulle jag stanna här? säger hon.

Muren består

I integrationsprogrammet lades särskilt stor tyngdvikt på ungdomar. Syftet med programmet var bland annat att se till att de nya generationerna skulle 'se Estland som sitt hem och värdesätta det'. För Kristina är det mycket långt från verkligheten. Hon har själv aldrig haft några negativa erfarenheter i sin begränsade kontakt med estniska ungdomar. De flesta av hennes vänner har inte heller upplevt något negativt. Men hon menar att muren som skiljer de estniska och rysktalande ungdomarna är solid, trots 15 år inom samma landsgränser.
Hennes förklaring är enkel.
- Vi tror att de inte gillar oss. Så vi gillar inte dem, säger hon.