Johan (Andreas Karoliussen) är en ung kille från Helsingborg som tillbringar den mesta av sin tid tillsammans med killkompisarna. Den självskrivna ledaren i gänget är Jonas Mitander (Nicolaj Schröder), och de lika självskrivna tidsfördriven är att supa, slåss, styrketräna och spela fotboll.
När Isak från Göteborg hälsar på uppstår friktion inom gänget. Isak är inte som de andra machokillarna utan har dreadlocks, umgås med 'estetbrudar', tycker om att spela gitarr vid en eld nere på stranden, äter indisk mat och har inte något emot att bli insmord med sololja på ryggen av killar.
Ifall det låter som att jag ironiserar över filmen ber jag om ursäkt. Hata Göteborg klarar det bra på egen hand. För här är motsättningarna mellan mjukt och hårt, manligt och kvinnligt och gott och ont tecknade i skrikiga färger så att inte någon ska missa budskapet. För att det riktigt ska hamras in att Jonas gäng sysslar med dåliga saker som Johan borde hålla sig borta ifrån bryter en berättarröst in då och då och förklarar det som vi redan förstått alltför väl.

Tidskriften Film International hade nyligen ett temanummer om maskulinitet och sexuell identitet (1/07). I en artikel om John Wayne argumenterar Carl Freedman för att Wayne tillsammans med sina regissörer skapade en postsexuell manlig karaktär. Någon som haft umgänge med kvinnor men lämnat den sidan av livet bakom sig. Anledningen till att skapa denna postsexuella manlighet var att varje form av umgänge med kvinnor skulle ta fram mjuka sidor hos Wayne och därmed förminska honom. Man ville skapa en solid man, så fullständigt monolitisk i sin manlighet att han inte ens närmade sig kvinnor för att nå sexuell tillfredsställelse.
Grabbgänget i Hata Göteborg är strax under 20 år och lever snarare i ett försexuellt stadium. Ändå har de mycket gemensamt med John Wayne och männen till häst på prärien. Kvinnlig närvaro är så gott som bannlyst i de unga helsingborgspojkarnas gäng. De vågar knappt ens spela fotboll tillsammans med kvinnor av rädsla för att det ska rubba deras manlighet. Att man påminns om en gammal träig John Wayne när man ser en skildring av svenska killar i puberteten tror jag säger mer om regissör Lillhonga än om unga svenska män i dag. Framställningen av de här killarna känns helt enkelt inte riktigt trovärdig.
Det går inte att undgå att missa att Hata Göteborg vill vara en dramakomedi. Det är till viss del en förmildrande omständighet. Men när den ändå tar upp så allvarliga ämnen som den gör, men ideligen flabbar bort dem med lustigheter, då kan man fråga sig vad regissören egentligen vill. Filmen gömmer sig bakom sina egna skämt så fort det bränner till.

Nu är inte Hata Göteborg en rakt igenom dålig film. Humorn är ofta väldigt träffsäker och framför allt slås man av de duktiga skådespelarna. Det finns flera roliga biroller, men mest av allt övertygar Nicolaj Schröder som Jonas Mitander. Hans hatiska gängledare med uppspärrade ögon och hånfullt hopsnörpt mun är både skrämmande och samtidigt rörande i sin brist på självinsikt och kontroll.
Tyvärr innehåller Lillhongas debutfilm för många karikatyrer. Han skulle behövt ta de ungdomar han skildrar på betydligt större allvar. Som det är nu tror jag att den här filmen förstärker fördomar om ungdomsgrupper snarare än att påverka eller ens belysa verkligheten.