Ett av de intressantaste seminarierna under årets festival, som hölls helgen före valborgsmässoafton, var en genomgång av hur musik används i filmer. Klas Dykhoff, professor i filmljud vid Dramatiska institutet, menade att det läggs ner en oändlig massa tid på att få till den perfekta klippningen, färgerna på kläder, kameravinklar och även ljud. Musiken däremot är sällan lika genomtänkt.
- Funktionen hos musiken ska vara att förstärka karaktärernas skådespeleri eller att ställa in publiken på en viss känsla, säger Klas Dykhoff. Men regissörer och producenter verkar sällan ha klart för sig vad musiken ska spela för roll i deras filmer.
För att illustrera hur filmmusik inte bör användas visade Dykhoff exempel ur bland annat Grabben i graven bredvid. Här används en dansbandslåt som en tempohöjare i filmen, vilket inte behöver vara fel i sig. Problemet är dels att texten illustrerar vad filmen redan visat, varför man idiotförklarar publiken, dels att poplåtar med en definierad rytm och genomträngande sångröst är nästan omöjliga att mixa med talscener.
- Det som funkar bäst när talscener och musik varvas är låtar som är instrumentala och inte har något tydligt musikaliskt tema, säger Dykhoff. Helst ska det vara många naturliga pauser i musiken.

Ett annat intressant inslag under festivalen var den brittiska författarinnan Deborah Moggachs genomgång av hur hon går till väga när hon omarbetar romaner till filmmanus. Moggach menar att det som gör en bok lämplig för film framför allt är att den har en stark intrig. Men det är även viktigt att texten är visuell och har en egen atmosfär. Moggach berättade att få författare i England skriver både romaner och filmmanus.
- När man jobbar med film måste man kunna kompromissa, säger Moggach. Jag tror att många författare är för anspråksfulla. Man måste ha lätt för att samarbeta och acceptera att andra lägger sig i och kräver att man snabbt ändrar på saker.
Det mest givande under Deborah Moggachs föreläsning var hennes genomgång av filmatiseringen av Jane Austens Stolthet och fördom, som hon själv skrivit manus till. Genom att visa ett flertal filmsekvenser illustrerade hon i vilken omfattning manusförfattaren och regissören påverkar hur scenerna slutligen utformas, och hur ofta scener faktiskt förändras genom att skådespelaren lägger till och drar ifrån repliker eller gör någon improviserad gest.

Under avslutningsdagen hölls en debatt om vad kvalitet egentligen är, och hur bedömningen av kvaliteten påverkar fördelningen av filmstöd. Producenterna och regissörerna i panelen kunde inte enas om en klar definition av kvalitet, utan diskussionen kom framför allt att handla om att kvinnors och mäns filmidéer bedöms olika.
- Filmvärlden är väldigt präglad av män och styrs av vinstdrivande intressen, säger producenten Anita Oxburgh. Kommer det en oprövad kvinna får hon svårare att få igenom ett projekt, för de kommersiella intressena är inte lika villiga att satsa på henne.
Peter Kristensen från JämO menade att filmvärlden inte är unik utan liknar alla andra branscher. Han propagerade också för kvotering som ett steg i rätt riktning.
- Jag tycker inte att man kan gömma sig bakom ett resonemang som går ut på att kvotering skulle ge sämre kvalitet, säger Kristensen. Det är ju som att säga att kvinnor är sämre än män på att göra film.
Regissören Andrea Östlund har själv erfarenhet av att behandlas annorlunda än män. Hon har flera gånger fått frågan hur hon ska klara av att genomföra ett filmprojekt och samtidigt ta hand om sina två barn. En frågeställning som aldrig kommit upp när hennes man, även han regissör, sökt bidrag.
- Jag tycker man borde testa att kvotera under en period, säger Andrea Östlund. Och om man kunde föra in genustänkande på alla de här jävla manuskurserna tror jag vi skulle få in en annan människobild inom filmen.

Den mest populära programpunkten under festivalen var samtalet om skådespeleri mellan bland andra Rolf Lassgård och Gunnar Rehlin. Men intressantare var ändå föreläsningarna om konstfilmens historia, om bildberättande i dokumentärer och visningen av svenska kortfilmer. Bredden på festivalutbudet var stort. Ifall Svenska Filminstitutet vill utvidga Drömfabriken till kommande år skulle de säkerligen få bra respons på att bjuda in en filmintresserad allmänhet.