När USA-alliansen invaderade Irak våren 2003, och körde över såväl FN som världsopinionen, sägs det att en epok gick i graven. Epoken, som inletts vid WTO-mötet i Seattle 1999, var de stora protesternas och den nyupptäckta globaliseringens epok. Stockholms tunnelbaneresenärer tackades av stansade ljusskyltar för att de plötsligt valt att resa med det franskägda Connex, och långt från Stockholms tunnelbana, i stora städer som plötsligt inte längre kändes avlägsna, protesterade man i grupper om hundratusentals demonstranter mot världens politik- och kapitalelit. Fabian Göranssons serieroman Gaskriget är en krönika över den tiden.
Göransson har tidigare, förutom att teckna i Galago, gjort en Ernesto Guerra-light, och satt upp sina alster i väggtidningsform på cafétoaletter runt om i Stockholm. Gaskriget, som är hans debut i seriealbumform, är delvis material därifrån, men innehåller också nytt.
Albumet börjar mitt bland batongslagen och förvirringen i Göteborg i juni 2001. Fabian Göransson är i den tidiga tjugoårsåldern. Han reser runt. Först i Europa, sedan Central- och Sydamerika, där han tycks se allt. Han besöker Farc i Colombia och mår illa av sina medresenärers oförstående för vad kriget innebär. Han upplever det korta inbördeskriget mellan folket och militären i Bolivia 2003, och i San Juan de Chamula i Mexico träffar han människor som dricker Coca-cola och sprit i kyrkan för att kunna rapa ut onda andar.
Latinamerika är främmande och bekant på en gång, men känslan av att Göransson är gringo är påtaglig. Det är, sägs det honom ibland, sådana som han och hans kompisar som står högst upp på revolutionens dödslista. Kolonialismen lever och frodas, förstås det mellan raderna (rutorna), och den lever inte bara i huvudet på latinamerikanerna, utan även hos gringos och yankees, som till och med har en egen hierarki om vem som har mest rätt att befinna sig i Latinamerika.

Gaskriget är en självbiografisk serie, i så mån att den kretsar kring författaren och dennes upplevelser. Traditionen har vuxit till sig ordentligt, både på förlag, i fanzine och på nätet sedan Mats Jonsson med dunder och brak slog igenom med Hey Princess 2003. Tecknarstilen är också oftast realistisk, men rädslan för att sträcka sig över - och ibland strax utanför - realismens hela stilspektrum känner Göransson inte alls. Åttaåringar som säljer tuggummi i Bolivia tecknas medryckande - och franska träskpunkare som gråter av lycka när de för första gången på alltför länge får tårgas i ansiktet tecknas med en tillbörligt tramsig stil.
Gaskriget är till stor del ett politiskt album. Det är en krönika över 2000-talets första år. Men albumet handlar också om hur vardagen ser ut - i alla fall vardagen för honom som resenär i Sydamerika. Men fastän sympatierna finns hos den latinamerikanska befolkning som trampats på så hårt under århundradena, känner man som läsare ibland hur Ulf Lundells Jack står och lurar bakom hörnet - myten om den unge vite mannen som i välplanerad mållöshet gör konstiga (och balla) saker på konstigare (och ballare) platser. Göransson knarkar i Cochabamba med traktens bohemer och umgås med en annan trakts knäppon på ett kafé någon annanstans. Balansgången mellan vad som är nyfikenhet på världen och vad som är en ambition att spela Allan och uppfylla myten om bohemen är hårfin, och ibland är slagsidan åt det senare. Blundar man för de passager där den känslan är övervägande är Gaskriget ett riktigt bra album - tecknarmässigt, berättarmässigt och som tidsdokumentation. Troligen, och klart välförtjänt, har vi i Gaskriget en framtida serieklassiker.