Litteratur | Saturnus ringar
Jaget, det vill säga författaren själv, är ute på fotvandring i östra Englands hedlandskap och passar samtidigt på att vandra i minnets och historiens labyrinter. Denna Proustmässiga angreppsvinkel framkallar samma typ av kontemplativ stämning som någonsin På spaning efter den tid som flytt. Det är samma sång till långsamhetens och minnets lov. Associationerna flödar, hakar i varandra, nästan i en slags kontrollerad stream-of-consciousness. Berättarjaget rekonstruerar, han drar sig till minnes, han föregår handlingen (om det finns någon) med påståendet han skulle senare och byter spår med flera för övrigt. Allt detta kryddat med svartvita fotografier, som för att förstärka känslan av att detta verkligen är en reportagebok och inte fiktion.
Sebald, som dog i en bilolycka 2001, var essäist och akademiker, född i Tyskland men verksam i England. En melankolins tillskyndare. Och Saturnus (ringar) är just symbol för detta känsloläge, men även för djupa efterforskningar och gott minne, tålamod och förmåga till noggrant detaljarbete. En synnerligen väl anpassad titel med andra ord. Eller kanske kan man tro att titeln har fått bestämma innehållet?

Mellan detta landskaps exteriörer ekar de litterära referenserna fram och tillbaka: Borges, Coleridge, Joseph Conrad, Nabokov med flera, och Prousts ande vakar över heden. Det är en litteraturvetares våta dröm. Samtidigt finns det ett indirekt krav att låta sig vaggas in i denna långsamma, kontemplativa rytm, annars riskerar du att inte se det författaren vill att du ska se. Och det blir bokens effekt och kanske även innebörd: att verkligen uppmärksamma världen, dels de yttre tingen men än mer de minnen som konstituerar oss som varelser. Här liknar bokens ambitioner meditationens, att koncentrera sig på enstaka saker, att se verkligheten, stanna upp vid den och begrunda den, inte bara skynda förbi den, som vi tenderar att göra allt för ofta.

Det är en text som andas lärdom. En motsats till den atomära kunskapens faktapluggande, en lärdom där sammanhanget utgör själva grunden till varför lärdom över huvud taget fyller någon funktion, den lärdom som lär oss att koppla ihop världens alla olika beståndsdelar till en meningsbärande helhet.
Det är därför denna typ av bok kan förmedla en livsvisdom som är svår att peka ut. Som går i cirklar runt den meningsbärande kärnan och låter läsaren själv pussla ihop det som yttras.
Svårt? Ja, det här en bok man kommer att minnas för en stämning, inte för en intrig eller handling eller utmejslade karaktärer, och sådana brukar vara krävande. En bra bok, men som också sjunger tråkighetens lov.