Ett bra tillfälle att ligga på soffan | Stockholms Fria
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
  • Det är svårt att se någon bra anledning att gå och rösta i morgon.
Fria.Nu

Ett bra tillfälle att ligga på soffan

Så var det dags igen. Politikerna vill ha oss till valurnorna för att bekräfta deras position. Med en massa behjärtansvärda argument som fred, stopp för trafficking, bättre miljö, bättre djurhållning, inget utrymme för högerextremisterna, stopp för vattenskotrar och så vidare gör de allt för att få oss att tro att det är viktigt att delta i morgondagens val.

Och visst, vill man delta finns det gott om bra kandidater att kryssa. Vänsterpartiet har en trogen motståndare till unionen på andra plats, Eva-Britt Svensson, och veganen och djurrättsaktivisten Jens Holm på tredje plats. Miljöpartiet toppar med Carl Schlyter och Eva Goës, radikala och tydliga EU-motståndare. Centern har förre Nej till EU-ordföranden Hans Lindqvist på tredje plats. Längre ner på dessa partiers listor finns många fler radikala EU-motståndare som kan vara värda ett kryss om man nu ska rösta. Men där finns också EU-anhängare. Därför är det viktigaste för den som röstar på söndag, men ändå vill manifestera sitt motstånd, att kryssa en EU-motståndare.

Men frågan är till vilken nytta det är att rösta. Kommer EU-motståndet att stärkas med fler EU-motståndare nere i parlamentet? Har det stärkts under de år som gått? Stärktes det under första mandatperioden då mp fick fyra mandat, v tre och Hans Lindqvist och några social-

demokratiska EU-kritiker hamnade i parlamentet? Är det inte så att motståndet snarare försvagats och flera av dem har börjat glida i EU-frågan? En del, som mp:s Inger Schörling, har till och med vänt helt. Man vill ju inte gärna kapa den hand som föder en.

Jag var på ett möte för ett par veckor sedan där bland annat Per Gahrton deltog. Han berättade då hur han suttit i fångenskap i EU-parlamentet i nästan tio år. Visserligen frivilligt, men ändå. I slutet av 1980-talet var han i full färd med att skriva böcker om och utveckla den gröna ideologin, men så kom hela EU-frågan upp på dagordningen och tog över. Det är ingen tvekan om att Gahrton gjort mycket nytta i EU-debatten, men var det rätt prioriterat? Möjligtvis var det rätt fram till folkomröstningen 1994, men sedan när han drog ner till Bryssel? Det är tveksamt. För är det något som mp hade behövt är det just en ideologisk diskussion. Kanske hade den kunnat hindra utvecklingen mot ett sakfrågeparti. Men nu tog EU över och den ideologiska diskussionen och utvecklingen stagnerade.

Gäller inte samma sak för de radikala kandidaterna som nu vill ner till parlamentet? Vore det inte bättre att de blev kvar här hemma, att de förde kampen bland dem som de påstår sig representera i stället för att slukas av EU-byråkratin?

Varje deltagande i ett val är en avvägning. En avvägning mellan att bekräfta parlamentets makt och kanske påverka inriktningen på den eller att inte acceptera deras makt. I riksdags- och kommunalval kan det vara en svår avvägning. Men i EU-valet är det inte det. EU-parlamentet har aldrig varit tänkt som det viktiga beslutande organet utan har endast kommit till för att ge EU en demokratisk legitimitet. Visserligen har man skaffat sig lite mer makt på senare år, men det är fortfarande det minst viktiga av de fyra maktcentrumen. Och det som de i huvudsak sysslar med är att försöka tillskansa sig mer makt.

Samtidigt har parlamentet inte lyckats skaffa sig en folklig legitimitet. Inte i något val har man kommit över 50 procents deltagande, trots röstplikt i flera länder. I Sverige har röstdeltagandet till och med legat under 40 procent. En röst i EU-valet handlar alltså bara om att ge EU legitimitet och därmed förstärka överstatligheten. Varför ge parlamentet den legitimiteten nu? För en EU-motståndare borde det var otänkbart.

Alla de frågor som partierna försöker locka folk till valurnorna med hanteras bättre på lokal nivå. Därför är det viktigt att behålla alla radikala krafter lokalt. Vill du trots det påverka inriktningen av EU är det mycket viktigare att jobba på hemmaplan och påverka hur regeringen agerar i ministerrådet och vem de utser till kommissionär och till EG-domstolen, än att skicka folk till EU-parlamentets byråkrati.

Enda anledningen till att gå och rösta är egentligen att ge radikala personer en massa ekonomiska resurser som annars tillfaller reaktionära krafter. Och visst kan det vara trevligt för Jonas, Carl och Hans att få de pengarna. Och visst kan de säkert göra något bra med dem. Men är inte risken uppenbar att pengarna snarare förstör dem än gör dem klokare?

ANNONS

© 2021 Stockholms Fria