Regeringen vill att det ska löna sig att arbeta, och det tror jag att de flesta håller med om. Men finns inte också en idé om att man ska kunna leva ett drägligt liv på en heltidslön?
Den nya reformen med jobbavdrag innebär sänkt skatt på inkomst av tjänst. Samtidigt sänks ersättningsnivåerna om man blir arbetslös eller sjuk. Visst, det är klassisk nyliberal politik, och det har gett dem som har ett arbete lite mer i plånboken trots höjda medlemsavgifter för A-kassan och facket. Men internationell forskning har entydigt visat att lägre ersättningsnivåer även drar ner lägstalönerna. Inkomstskillnaderna i Sverige är idag mycket låga internationellt sett - det är kanske snart historia.

Vi var säkert många som var missnöjda med den förra regeringens brist på lösningar av stora strukturella problem med arbetslöshet, jämställdhet och integration. Och majoriteten av väljarna röstade ju senast för en nyliberal politik - men kanske hade man inte trott att det skulle bli så skarpa förändringar, på så kort tid?
En undersökning där man jämfört 15 europeiska länder har visat att den fattigaste femtedelen av Sveriges befolkning ökat sin inkomst (efter skatt, inklusive bidrag) - med 0,3 procent per år sedan 1981. Bara Italien och Österrike har haft en sämre utveckling. Vi har dessutom, i jämförelse med andra välfärdsstater, högre skatter på lön för de som tjänar minst.

Sverige går som tåget - högkonjunktur och det finns gott om pengar i statskassan. Var sjunde svensk är i dag miljonär. 70 procent av dessa har blivit det genom att sälja sin villa eller lägenhet. Det totala välståndet ökar - bra. Men samtidigt som de rika blir allt rikare blir de fattiga tydligen inte mindre fattiga.
En ensamstående heltidsarbetande mamma med arbete inom vård eller omsorg med boende i en hyresrätt har i dag ytterst små möjligheter att få ihop det, gissar jag (särskilt om Odell lyckas driva igenom förslaget om marknadshyror). Är det inte dags att satsa på lite bättre villkor för de sämst bemedlade?

Det förefaller som att vi är på väg mot ett samhälle där allt fler som arbetar 40 timmar i veckan eller mer, ändå behöver gå till socialförvaltningen och be om försörjningsstöd för att klara av tillvaron. Är vinsterna med de nya reformerna så stora att vi accepterar att allt fler blir fattiga?
Kanske hade det varit en god idé att rikta jobbavdragsreformen mot dem som tjänar minst, istället för att slå ut kakan på alla arbetstagare? Detta skulle fungera som en skattesänkning för dem som tjänar minst. Eller är begreppet solidaritet alldeles för omodernt? Jag tror att en sådan förändring skulle innebära att fler av dem som varken har hög lön eller äger sitt boende skulle känna rimlig trygghet och möjlighet att påverka sitt eget liv - genom att tjäna tillräckligt på att just arbeta.