Orden är Frida Muranius, kommer från låten Dunka mig gul och blå, och gav upphov till en debatt kring unga kvinnors rätt att uttrycka sin sexualitet (i dubbel bemärkelse) som inte tycks dö ut fast uteserveringarna börjat stänga för säsongen.
Sexreaktionärer med Radio Kronoberg i spetsen fördömde den som sado-masochistisk och kvinnohatande, medan medelålders
mediafeminister, eskortflickor och grupper som Stolta slampor utsåg den till kamplåt för sina 'mustiga, roliga och härliga skildringar om starka kvinnors sexualitet', och gjorde Muranius till representant för allt och alla som vill krossa vaniljsexnormen. Upphovskvinnan själv, som enträget förnekade en bakomliggande politisk agenda och hävdade att hon skrivit låten enbart för att reta sin bror, ignorerades och förpassades ganska snabbt ut från arenan. Det verbala skyttegravskriget mellan sexpuritaner och sexliberaler var igång.

Den feministiska sexualpolitiken har påpekat kvinnors sexuella underordning och under senare år betonat kvinnors lika rätt som män att exempelvis ta för sig, vara kåta och ha sex med flera partners som ett led i jämställdhetsarbetet; något de allra flesta tycker är bra. Sexualiteten i sig beskrivs dock ofta som något biologiskt, kåthet som ett naturligt tillstånd och sex som rena hälsokuren, med följden att det blir onaturligt och konstigt att inte vara kåt.
Och trots vår hälsomedvetenhet, och trots att kvinnor tar för sig som aldrig förr, känns det som om vi glömde något viktigt på vägen i jakten på multipla orgasmer och sexuellt självförverkligande. Inte nödvändigtvis kärlek, äktenskap eller barn, som puritanerna förespråkar. Men kanske något om intimitet.
Det där som brukade heta 'ligga med någon', men som numer kallas bara 'ligga'. Det där som man, om det nu är så naturligt, borde klara av utan ett par öl i kroppen. När Frida Muranius själv beskriver uppvaknandet dagen efter och fylleraggandets och frigjordhetens baksida, nämligen ångern, är det ingen som lyssnar: 'Oh shit, klockan är åtta, upp... försvinn / Vem fan är du? /.../ Usch aj, vad är det som har hänt? Jag minns ingenting av vad som hände i går /.../ Även om jag var full skulle jag aldrig ligga med det där /.../ Oh yes, klockan är fem, ska hem och göra mig i ordning för att börja festa igen / Oh ja visst har jag ont sen i går, kanske ska va med en tjej / Äsch jag tar vad jag får, för jag behöver lite värme / Ja, det ska jag få / Vi kan leka hela natten / Dunka mig gul och blå.'

Med lite god vilja kan man kanske se låten som en beskrivning av det som Josefin Brink i en krönika kallade 'gammalt hederligt fulsex', och som många kvinnor faktiskt har erfarenhet av. Men vill man vara realist så handlar den mer om alkohol och bekräftelsebehov, och att den får illustrera och vara utgångspunkt för en debatt om 'härlig, mustig och frigjord kvinnlig sexualitet' tycker jag är rent tragiskt. (Och varför används ordet 'mustig' bara när det handlar om köttgrytor, etnomusik och kvinnors sexualitet?)
Jag är trött på att man ses som frigjord och självständig om man vill bli dunkad gul och blå och påsatt i alla hål. Jag är trött på att min självständighet ständigt ska kopplas till min sexualitet. Jag är trött på att förväntas vara kåt hela tiden bara för att kvinnor inte fick det för hundra år sedan. Och jag är trött på att ingen verkar se maktskillnaden i att vilja bli, jämfört med att vilja dunka någon annan, gul och blå. Hellre än att försvara kvinnors rätt att supa och bli påsatta, vill jag hävda alla människors rätt till sex som man inte behöver ångra efteråt.
För, händerna på täcket: När var senaste gången du hade riktigt mustigt, roligt och frigjort sex med främlingen du släpade hem från krogen vid fyrasnåret?