Vi i vänsterpartiet har därför skrivit en motion om att kommunen ska undersöka hur idrottsrörelsen jobbar med frågan, och hänsyn ska tas till detta när kommunen betalar ut stöd till idrotten.
Som Sveriges största folkrörelse bidrar idrottsrörelsen till stor inspiration och glädje till sina cirka 3 miljoner utövare. Det borde väl vara en självklarhet att alla ska få delta och känna denna glädje. Tyvärr är det inte så i dag. Idrotten är per definition väldigt manlig, den präglas av manliga normer och männen som utövar idrott ska vara manliga och heterosexuella enligt den jargong som finns. Det går inte ihop med att vara bög. Idrotten är många gånger en svårare miljö att komma ut i än andra miljöer. Det finns få exempel på kända idrottare som gått ut med att de är bi- eller homosexuella under den tid som de är aktiva. I en undersökning på uppdrag av HomO från i våras framgår att homosexuella män väljer bort manliga lagsporter. De vill inte delta i lagsporter som fotboll utan föredrar istället individuella sporter såsom friidrott, simning och löpning, det vill säga om de överhuvudtaget ägnar sig åt idrott.
Den manliga normen innebär att tjejers idrottsutövande ses som något extra utöver den 'riktiga' idrotten. Tjejer som håller på med fotboll spelar damfotboll och får i regel nöja sig med sämre träningstider än sina manliga kamrater. Eftersom idrotten per definition är manlig ses kvinnors idrottande som ett hot mot de rådande genusstrukturerna. Som det är nu accepteras och erkännas kvinnor endast som idrottspersoner om de är "riktiga kvinnor", det vill säga inte lesbiska. På så sätt blir lesbiska dubbelt diskriminerade inom idrotten.
Att det finns personer som väljer bort idrott på grund av detta är inte acceptabelt! Det handlar om allas rätt att vara med på lika villkor. Som ett svar på den svåra situationen har gayrörelsen själv skapat egna föreningar, vilka inte varit en del av Riksidrottsförbundets idrottssverige. Är det verkligen så vi vill ha det? Den största anledningen till att man bildar egna idrottsföreningar är ju att man inte känner sig välkommen i de befintliga föreningarna.
Idrotten får hjälp med ekonomisk finansiering från samhället. Kommunalt och statligt stöd till idrottsrörelsen är i grunden skattepengar, det vill säga allas våra pengar. Då ska också alla kunna ta del av den verksamhet som idrottsrörelsen erbjuder. Genom att kommunen fastställer kriterier om att idrottsrörelsen ska jobba aktivt med att inkludera HBT-personer i idrotten kan man skapa incitament för att verkligen agera i frågan.
Det handlar inte bara om sexualitet, utan också om den sociala aspekten i laget eller klubben. Det handlar om att man ska kunna prata om vad man har gjort i helgen samt slippa säga att der är ens väninna som kommer och tittar på matchen, när det i själva verket är ens flickvän. Det handlar om att ha ett öppet och tillåtande klimat där man ska kunna få vara den man är. För att vi ska nå dit så krävs det en attitydförändring bland dem som verkar inom idrotten, en attitydförändring som endast är möjlig genom att idrotten aktivt jobbar med frågor om värderingar och delaktighet.