Redan när Forum för levande historia bildades för drygt fyra år sedan skapade det debatt. Dess syfte att främja demokrati och tolerans med utgångspunkt i Förintelsen framstod visserligen som okontroversiellt. Men det som många frågade sig var om det verkligen är lämpligt att en statlig myndighet bedriver forskning på direkt uppdrag av Sveriges regering.
I dag, ett år efter att regeringen Reinfeldt beställt en informationsinsats om kommunismens brott mot mänskligheten, är frågan åter aktuell. Miljöpartiets Max Andersson skriver i en motion till riksdagen att Forum för levande historia bör avvecklas. Han varnar för att den statliga kampanjverksamheten lätt övergår i ren politisk propaganda.
– Såvitt jag kan bedöma har detta redan skett. Den borgerliga regeringen har i praktiken beslutat att omvandla Forum för levande historia till ett partipolitiskt instrument. Det är en oroande utveckling.
Max Andersson menar att statlig opinionsbildning äger rum i en gråzon där man måste göra en avvägning mellan nytta och lämplighet. I och med regeringens beslut överväger numera nackdelarna med Forum för levande historia. Sovjetkommunismen var avskyvärd, skriver han, men den är död och kommer aldrig att återuppstå. Samtidigt pågår övergrepp runtom i världen just i denna stund – och vissa av dem utförs av demokratier. Men forskningen även kring dessa hör hemma på universiteten, och diskussionen om dem i den normala politiska sfären.
– En stor del av mänskligheten styrs fortfarande av diktatorer, men även demokratiska stater i dagens värld ägnar sig åt storskalig tortyr, invasioner och övergrepp mot civilbefolkning. Jag ser dock inget skäl för statliga propagandakampanjer på detta område.
Myndighetens nytillträdde överintendent Eskil Franck försvarade nyligen verksamheten. Han menar att det är självklart för Forum för levande historia att ta sig an även kommunistiska regimers förbrytelser.
– Staten kan aldrig förhålla sig värderingsfri i frågor som rör människans lika värde, okränkbarhet och rättigheter. Därför är det naturligt att Forum för levande historia vidgar granskningen och tar sig an kommunismens brott mot mänskligheten.
Han får understöd av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som i ett pressmeddelande understryker vikten av det nya uppdraget.
– Kommunismen är en ideologi som skördat och skördar många offer. Därför är det viktigt att belysa och informera – inte minst den uppväxande generationen – om kommunismens svarta historia, säger hon.
Men en betydande del av kritiken förblir obesvarad. Vänsterpartiet har tidigare vänt sig emot det man ser som en pro-västlig tendens. Den västerländska kolonialismen och slavhandeln, liksom den katolska kyrkans brott mot mänskligheten, har hittills utelämnats. Även Max Andersson ser detta som ett tecken på att det är forskare och inte myndigheter som ska skriva historia.
– Historieskrivning är i högsta grad en politisk verksamhet. Och frågan om vad man väljer att glömma är politisk även den.

Kanske kan man tala om en internationell trend när det gäller politisk inblandning i det som traditionellt har varit historikernas uppdrag. För bara ett par veckor orsakade den amerikanska kongressen en diplomatisk incident när den slog fast att det som hände armenierna i nuvarande Turkiet år 1915 ska betecknas som ett folkmord. Frankrikes nationalförsamling har tidigare fattat ett liknande beslut, vilket försämrade relationen till turkarna avsevärt. Och även den här gången har reaktionerna varit häftiga. Ankara kallade hem sin ambassadör för konsultationer, och på gatorna samlades demonstranter för att uttrycka sin vrede över det amerikanska tilltaget.
Exemplet belyser problemen med en politiserad historieskrivning utomordentligt väl. När makthavare i olika länder lagstiftar fram skilda sanningar följer ofta en infekterad debatt. Turkiet håller sig med sin beryktade paragraf 301 om "skymfande av turkiskhet", som gör ordet folkmord till en olaglig beskrivning av armeniernas olycka. På andra sidan Atlanten röstar USA:s kongress igenom en resolution i motsatt riktning, enligt vilken händelserna 1915 visst bör definieras som ett folkmord. Det är värt att notera att även motståndare till turknationalisternas historieskrivning – som enligt de flesta forskare gränsar till revisionism – beklagade det amerikanska beslutet. Etyen Mahcupyan, chefredaktör för en armenisk-turkisk tidning i Istanbul, säger i en intervju att han är emot att det armeniska folkmordet ska vara en fråga för politiker att avgöra.
– Det viktiga är att öppna en diskussion om historien, något den turkiska staten inte tillåter. Det hjälper oss inte ett dugg med resolutioner och politisering, det stoppar i stället all debatt.
För den som vill hitta fler exempel på statlig historieskrivning är detta inte ett enskilt fall. Frankrike väckte internationell uppmärksamhet och på många håll förvåning när nationalförsamlingen antog en lag som ålägger lärare att lyfta fram den franska kolonialismens "positiva roll" i framför allt Nordafrika. Invånarna i de före detta kolonierna var mindre roade. Och i somras presenterade Rysslands president Vladimir Putin en manual för landets historielärare, där bilden av Stalins och Sovjetunionens grymheter är betydligt uppmjukad. Putin talade om vikten av att göra skoleleverna stolta över fosterlandet.
I Ryssland tillspetsas dessutom situationen av en nästan övertydlig ideologisering som tycks ha övervintrat från det kalla kriget. Aleksandr Prochanov, chefredaktör för den ultranationalistiska tidningen Zavtra, beklagar berättelserna om Stalins terror och välkomnar en utrensning av det han kallar för "liberala lögner" ur historieskrivningen.
För ett par år sedan uppstod väldiga spänningar mellan Japan och Kina, efter att japanska läromedel förskönade ockupationen av Kina under 1930- och 1940-talen. Samtidigt är det tydligt för de flesta bedömare att också den kinesiska regimen håller sin egen historia i ett hårt grepp. I Kambodja är glömskan påtaglig i landets skolböcker om vad som försiggick under Pol Pots skräckvälde. Även denna är statligt påbjuden. Endast ett par rader redogör för de röda khmerernas brutala år vid makten.

Dessa fall är naturligtvis extrema i förhållande till vad Forum för levande historia sysslar med. Myndighetens uppgift är att informera om brott, inte släta över dem. Men ett problem som kvarstår är den statliga makten att definiera vilka händelser som bör lyftas fram ur historien – och därmed också vad som ska ställas åt sidan. Det må vara okontroversiellt att uppmärksamma Sovjetunionens och Nazitysklands illgärningar, men det finns ändå en risk för att svenska regeringar väljer att belysa "den andra sidans" extremism som ett led i partipolitiska kampanjer.
Det är lätt att föreställa sig en situation där folkvalda majoriteter som avlöser varandra också turas om att definiera och belysa historien utifrån sina respektive ideologiska utgångspunkter. Vill vi se statligt initierade kampanjer mot globalisering och kapitalism? Eller mot socialism och mångkulturalism? Väntar en ny informationskampanj i spåren av varje regeringsskifte?
Något som tyder på att Forum för levande historia kommer att fortsätta att väcka debatt är att kritiken kommer från flera och ibland oväntade håll. Det är inte bara den politiska oppositionen som har uppfattat tecken på att de borgerliga nu gör det som de ofta anklagat socialdemokratiska regeringar för: att utnyttja sin makt över statsförvaltningen till att föra fram sina egna politiska värderingar. Även här kan man kanske tala om en trend, på det nationella planet.
När regeringen en kort tid efter valet beslöt att Arbetslivsinstitutet och Djurskyddsmyndigheten skulle läggas ner skrev alliansvänliga Dagens Nyheters ledarskribent Peter Wolodarski – från sin ideologiska position långt ut på den liberala flanken – att de borgerliga inte drar sig för att förändra det svenska värderingsklimatet.
– Fredrik Reinfeldt vann makten genom att stjäla retorik och argument från sina politiska motståndare. Nu vrider han samhället i tydlig borgerlig riktning. Det går långsamt, men det går framåt.
Även om just denna tendens omnämns i positiva ordalag, så har samma tidning senare på ledarplats förespråkat att Forum för levande historia borde ha skapats i form av en självständig stiftelse. Med statligt ekonomiskt stöd, men också med friheten att utforma sin egen verksamhet efter de angivna grundprinciperna.
I klartext skulle det handla om ett institut med uppdrag att forska och folkbilda kring intolerans och brott mot mänskliga rättigheter. Något liknande finns redan på angränsande områden. Sipri och Idea sysslar med freds- respektive demokratistudier, även om tonvikten ligger på forskning snarare än information. Båda inrättningarna har vunnit ett betydande internationellt erkännande.
Forum för levande historia skriver på sin hemsida att man vill påverka framtiden "genom att belysa de mörkaste delarna av mänsklighetens historia". Det är lätt att sympatisera med den avsikten. Det är inte orimligt att varje regering, oavsett politisk färg, avsätter pengar till en sådan verksamhet. Men med tanke på att mänsklighetens historia gärna framstår som ett kompakt mörker i sin helhet, kan det också vara nödvändigt att man lämnar till historikerna att avgöra exakt vilka delar som bör belysas.
Kanske är det upp till Sveriges väljare att påminna sina politiker om detta.