– Vi behöver mer statligt stöd när tullarna på majs, socker och bönor slopas nästa år. Om regeringen inte hjälper oss kommer vi att gå under, sa den mexikanske bondeledaren Rafael Galindo under en presskonferens i slutet av oktober.
Rafael Galindo hade före presskonferensen träffat jordbruksministern Alberto Cárdenas för att diskutera regeringens jordbrukspolitik. Enligt Cárdenas har frihandeln gynnat Mexikos bönder och dessa behöver inget extra stöd för att klara den ökade konkurrensen. Men Cárdenas får mothugg av Världsbanken.
I slutet av oktober offentliggjordes Världsbankens årliga rapport. För första gången sedan 1982 lägger rapporten fokus på jordbruket. Enligt Världsbanken har fattigdomen på den mexikanska landsbygden ökat och en stor del av de unga gett sig av. Det är ett resultat av frihandel och brist på statligt stöd.
Världsbanken uppmanar nu länder som Mexiko att använda statliga pengar till att modernisera sina jordbruk. Det anses vara ett effektivt sätt att bekämpa fattigdomen eftersom majoriteten av de fattiga bor på landsbygden. Det är en helomvändning jämfört med Världsbankens rekommendationer under 1980- och 90-talen, då den förordade minskat stöd till jordbruket.

År 1994 trädde frihandelsavtalet Nafta i kraft mellan Mexiko, USA och Kanada. Gradvis togs importtullarna mellan länderna bort. För Mexikos små och medelstora bönder blev det omöjligt att konkurrera med USA:s högteknologiska och statsunderstödda jordbruk.
Ett exempel är att Mexiko började importera majs från USA. Majs är basföda i Mexiko och odlas i stora mängder. Men bönderna i norr har kunnat sälja sin majs billigare än de mexikanska småjordbrukarna, trots att en mindre importtull på just majs har legat kvar. Den 1 januari 2008 tas även denna bort.
Invånarna på landsbygden har enligt Världsbanken förlorat en tredjedel av sin köpkraft sedan i slutet av 1980-talet då de statliga stöden till Mexikos jordbruk började dras in. En fjärdedel av alla ungdomar mellan 15 och 24 år har flyttat till städerna eller tagit sig över gränsen till USA i jakt på arbete. Kvar blir barn, kvinnor och gamla.

Många av de bönder som emigrerar norrut får jobb som daglönare vid USA:s storjordbruk. Den svarta, lågavlönade arbetskraften gör USA:s jordbruksvaror billigare och driver än fler mexikanska bönder i konkurs.
De pengar som mexikanerna bosatta i USA skickar hem, de så kallade "remesas", blir allt viktigare för landets ekonomi. Under 2006 skickades remesas för motsvarande 170 miljarder kronor till Mexiko. Inget annat land i världen får så mycket pengar hemskickat av medborgare som bor i utlandet.

Mexikos nyliberala regeringar har genom åren försvarat Nafta med näbbar och klor. Exportinkomsterna har fyrdubblats sedan 1994 och längs gränsen har ett stort antal sammansättningsfabriker startats.
Frihandelns försvarare anser att Nafta moderniserar Mexikos ekonomi. Jordbruket är efterblivet och står för bara 4 procent av bruttonationalprodukten, men tar över 20 procent av arbetskraften i anspråk. Det anses mer gynnsamt att importera billiga grödor från USA än att investera i landets jordbruk. Enligt detta tankesätt gör småbönderna större nytta som arbetare i sammansättningsindustrin än genom att odla sin lilla jordplätt. En mexikansk bonde har i genomsnitt 25 gånger mindre åkermark än en bonde i USA.

Flera mexikanska ekonomer och folkrörelser är dock starkt kritiska mot frihandelsavtalet och ifrågasätter de enorma exportinkomsterna. De hävdar att en stor del av Mexikos export inte kommer landet till nytta då det handlar om utländska företag som har fabriker i landet och säljer till omvärlden. Jobben inom sammansättningsindustrin är i regel lågavlönade och ger de anställda få möjligheter till utveckling.