Väljarföraktet breder ut sig | Stockholms Fria
Lennart Fernström

Inledare


Lennart Fernström
  • Politikernas förakt för dem som inte kröp in i båsen för två veckor sedan får fullt stöd av journalister och statsvetare. Det och inte att folk stanna
Fria.Nu

Väljarföraktet breder ut sig

Det finns ett ganska utbrett och populistiskt politikerförakt i vårt samhälle. Det finns mycket man kan säga om det, men framför allt bygger det, som populism alltid gör, på generaliseringar och att man drar alla över en kam. En allmän uppfattning är att en politiker är en politiker och värd att förakta just för det och oavsett vad hen tycker och gör. Så är det förstås inte.

Ibland undrar man dock om inte väljarföraktet är större hos politikerna än tvärtom. Det är i alla fall tveklöst så att hos toppolitiker, men även journalister och statsvetare, finns ett utbrett folkförakt. Inte hos alla, men hos många. Ett färskt exempel på det är efterspelet från de två senaste valen.

Både folkomröstningen och EU-parlamentsvalet var en svidande kritik mot hela EU-systemet. Men i stället för att ta den kritiken på allvar ägnar de sig åt diverse tricks för att få till en ännu mer EUforisk politik.

För att bara ta några exempel. När valresultatet presenteras i SVT lyfter de fram en vallokalundersökning som visade att 'bara' 29 procent av de tillfrågade vill att Sverige ska gå ut ur EU. Det framställs av såväl journalister som statsvetare och partiernas företrädare, både på ja och nej sidan, som att detta handlar om att viljan att lämna EU minskar. I verkligheten är det snarare så att det är otroligt att nästan en tredjedel av den dryga tredjedelen som accepterat EU såpass att de är beredda att rösta i ett EU-valet vill lämna EU. Det är ju bland de två tredjedelar som inte röstat som man hittar huvuddelen av EU-motståndarna. De som röstade kan knappast med den godaste vilja i världen bedömas som en genomsnittlig grupp i frågan. Att då hävda att bara 29 procent av befolkningen vill lämna EU är ren bluff.

I princip alla 'objektiva' journalister som bevakade valet ojade sig i kapp med politikerna över det låga valdeltagande och hur folk betedde sig på valdagen. Ord som katastrof användes i var och varannan mening om resultatet. Ingenstans släpptes någon fram som ser det som positivt att inte väljarna kan fösas som boskap i makthavarnas cirkus. Ingenstans framställdes det som annat än negativt att väljarna inte ställer upp på EU-systemet. Ingenstans fick de två tredjedelar som inte röstade vara representerade. Det skulle ju kunna legitimera att folk stannade hemma.

Först försökte journalister, politiker och statsvetare redan innan valet i kör och med hot och lockelse få iväg folk till lokalerna. Och sedan spottar de samfällt på alla som inte lydde. Ett ganska naturligt beteende för politikerna, även om man skulle önska mer av vissa. Men vad håller journalisterna på med? Så självständig är den tredje statsmakten.

Efter valet har många börjat prata om att en lösning på det låga valdeltagandet skulle vara att riksdagen utser EU-parlamentariker. Politiker på både på ja- och nej-sidan vill förhinda valbojkotter genom att återgå till det som gällde fram till 1979. Som om missnöjet och problemen försvinner bara för att man inte gör det synligt. Problemet är inte att folk utnyttjar rösträtten till protestera mot systemet genom att låta bli att rösta eller rösta på EU-kritiker. Problemet är systemet i sig. Lösningen är att lösa upp EU eller åtminstone minimera dess makt. Och så länge EU finns kvar som en central maktapparat är det snarare så att val bör införas till de organ som verkligen har makten i stället för till ett som i stort bara fungerar som demokratiskt alibi. Lösningen är inte att valet i sig ska avskaffas utan att det som folk protester emot förändras.

Ett vanligt argumentet för att avskaffa EU-parlamentsvalet är att folk inte är intresserade av EU-

frågorna.Vad är det som säger det? Folk är inte intresserad av en låtsasdemokrati. Men när vi får rösta om riktiga frågor som i folkomröstningen om valutaunion så dubblas valdeltagandet. Samma resultat lär det bli om vi får rösta om den nya konstitutionen, men det vill inte sossarna och borgarna tillåta. När väljarna är intresserade då ska de hållas på mattan. Rösta får vi göra när det behövs för politkernas legitimitet.

Men makt och demokratifrågor, som konstitutionen och valbojkotten handlar om, är enligt stora delar av etablissemanget inte politiska frågor. På något annat sätt går det väl knappast att tolka deras unisona utdömande av Junilistan som icke-politisk och ideologilös. Som om frågor om var makten ska ligga och vem som ska bestämma, som Juni-listan fokuserat på, inte är ideologiska och politiska frågor. Att de frågorna inte är relevanta för ett maktparti som sossarna är inte det samma som att frågorna är opolitiska. Alla kan ju inte ha som högsta mål att maximera Perssons makt.

ANNONS

© 2021 Stockholms Fria