För två veckor sedan presenterade FN:s klimatpanel IPCC sin fjärde rapport om den globala uppvärmningen. Prognosen är dyster och FN:s generalsekreterare Ban Ki Moon menar att vi står på randen till en katastrof. Men Stefan Edman, miljödebattör och författare, tycker att det finns anledning att känna hopp trots allt. Sedan Sternrapporten för ett år sedan väckte stor uppmärksamhet genom att sätta fokus på klimatförändringarnas ekonomiska kostnader, har media bevakat området på ett helt annat sätt. Även politikerna insåg att något måste göras, menar Stefan Edman.
– Den stora allmänheten väcktes framförallt av Al Gores film En obekväm sanning. Men Sternrapporten betydde mycket när det gäller politiker och media. Det viktiga är att det kom kalkyler på vad det kostar om vi inte gör något åt klimatförändringarna. Det medförde bland annat att att EU-kommissionen tagit beslut att skära ner växthusgaserna med 20–30 procent till år 2020, vilket inte låter mycket, men det är jättemycket om man ser till vad som måste göras i praktiken. Det är att lyfta sig i håret.

Kommer EU-länderna verkligen att klara målet? Och är det ett mål som är tillräckligt högt ställt?
– Vi måste senast 2015 ha vänt den uppåtgående utsläppskurvan så att den slår i taket och vänder. Sedan måste minskningen vara 90 procent till 2050 om vi ska undvika att det blir varmare än två grader, som är den magiska gränsen, the tipping point. Blir det varmare än så kommer vi att få en skenande utveckling med smältande isberg. Så ur det perspektivet är EU-målet inte tillräckligt högt utan borde snarare varit 40 procent. Men utifrån hur verkligheten ser ut är det ett tufft mål. Och genom att nu verkligen sätta igång med att bygga och renovera fastigheter till lågenergihus, byta ut fordonsparken och bygga järnväg, så får vi till slut en infrastruktur som fungerar för ännu tuffare mål.

Vilka är de viktigaste akuta åtgärderna för att få ner koldioxidutsläppen?
– Transportsektorn är till 97 procent oljeberoende i vägtrafiken. Bilparken måste bytas ut – i Sverige har vi 20 procent mer bensintörstande bilar jämfört med övriga Europa. Det måste satsas skattepengar på de nya bränslen som ger mest effekt, som biogas. Spannmål och etanol tror jag inte så mycket på, verkningsgraden är för låg utifrån vad som går ut i rullande kraft. Sverige har två provanläggningar för biogas och vi borde kunna bli först ut på den internationella marknaden, men då måste vi skynda oss. Vi är lite långsamma, det är mycket livrem och hängslen här i Sverige. Medan vi utredde för en eventuell vindkraftutbyggnad så byggde danskarna upp en hel industri på vindkraft, som ger 20 000 jobb i dag och är värd 40 miljarder på börsen.
– Staten måste hjälpa kommunerna med komfort på kollektivtrafiken så att det är bra priser och tider. Järnvägskapaciteten måste byggas ut där det bor mycket folk, det vill säga runt städerna. Det är en känslig fråga vad gäller glesbygden, men jag tror att det är nödvändigt att koncentrera sina satsningar.
– Vi måste också bygga om fastigheter med passivhusteknik. Hela miljonprogrammet behöver renoveras.

Regeringens ambition är att Sverige ska vara ett föregångsland när det gäller att reducera utsläppen av växthusgaser. Hur ser du på deras klimatpolitik så här långt?
– I förhållande till vad alla säger om frågans vikt är det väldigt litet pengar som går in till konkreta åtgärder, ser man på sifferkolumnerna i budgeten så är det genant litet. Om regeringen verkligen vill något med klimatpolitiken så måste det till mycket mer pengar. Till exempel till renovering av vårt miljonprogram.

Men om vi pratar transporter – hur radikala åtgärder tror du kommer att krävas för att få människor att ändra sina resvanor?
– Troligtvis kommer oljan att bli så dyr att vi inte kommer att kunna sitta och köra omkring med ryggmärgen, utan vi kommer att börja tänka efter i vår bilanvändning. Men frågan är om det räcker med att oljepriset stiger. Jag tror att det måste till väldigt drastiska åtgärder. Det är mycket möjligt att det kommer ett läge där man bestämmer att vi inte ska ha någon personbilstrafik eller lastbilstrafik i innerstaden.
– Att flyga till Stockholm från Göteborg medför 300 gånger mer klimatpåverkan jämfört med att åka tåg. Så egentligen borde flyget försvinna på sikt. Jag skulle inte vara främmande för förbud om man kan lösa transporterna och jag tror att det kommer en dag när man måste överväga detta, liksom man gjorde på kemisidan. Där har vi ju förbud mot freoner till exempel där vi har haft en utfasning. Det förbudet har medfört att ozonskiktet läker sig nu.
– Kanske kan man klämma till och säga till flygbolagen att ni får ett par tre år på er, sedan ska den här linjen vara borta. En förutsättning är att det finns kapacitet på stambanan, tåget kan inte svälja all trafik som det är nu.

Stefan Edman har kommit med två böcker i år, Förundran (Cordia) och Förnöjsamhet (Gullers). Två känslor som inte är särskilt synliga i offentliga samtal i dag, vilket Stefan Edman sätter i samband med den globala uppvärmningen.
– Vi lever i en shoppingkultur som är väldigt farlig för moder jord. Det finns en religiös kulthandling att handla och gå på stormarknaden på lördag, jag vill inte moralisera, jag tycker bara det är litet vemodigt att det är så. Samtidigt är det farligt för oss som individer. Vi har svängt in på det här att hela tiden bekräfta oss själva och visa upp oss i ständigt nya yttre skepnader. Man blir stressad och kommer in i ett väldigt ytligt förhållningssätt till livet. Jag kan tänka mig att många känner att innerst inne är det en flopp, alltså. Kanske man sedan drabbas av någon svår sjukdom i sin omgivning. Då stannar man upp och undrar vad det är man håller på med. Köper någonting som innerst inne är ganska tomt.
– Vi behöver odla någon slags tanke om att det bästa i livet är gratis. Dels kan det vara att man genomskådar att det är kuliss i många fall, att det är en livslögn man håller på att shoppa sig till. Dels kan det handla om en medvetenhet om kopplingen mellan konsumtion och klimat, att inse att "okej, jag hör till det förlorande laget". Här tror jag att förebilder är väldigt viktigt. Tänk om man skulle få ett antal di Leva-typer, fast kanske av annat snitt, som skapar status kring att inte ha mycket grejer. Varför skulle inte det vara möjligt? Jag har själv förebilder bland människor jag har fått träffa. Fantastiska människor som är äkta och kokar av förnöjsamhet. Som kan det här med att bara vara, att unna sig stunder av total olönsamhet och onyttighet och känna det som verkligen är värt någonting.
[email protected]