I över 30 år har miljörörelsen hävdat att vår livsstil är ekologiskt ohållbar. Nu har de flesta insett att de haft rätt och växthusproblematiken är accepterad fakta. Men samtidigt som vi pratar om att vi måste få stopp på växthusgaserna så fortsätter vi att ha tillväxten som den starkaste lysande ledstjärnan för vårt samhälle. En tillväxt som har lett till en tredubbling av konsumtionen de senaste 50 åren. En konsumtion som länge lett till mycket större produktion av växthusgaser och förbrukning av råvaror än vad jorden klarar av.
Fortsätter vi i samma takt innebär det en konsumtionsnivå som är nio gånger så hög om ytterligare 50 år, 27 gånger så hög om 100 år och 250 gånger så hög om 200 år. Att det är ohållbart förstår var och en. Men ändå tänker vi inte om, utan fortsätter att jobba mer och mer för att kunna producera och konsumera mer och mer.

Rätten till arbete var en gång ett politiskt krav med syftet att ge folk frihet och makt över sina egna liv. Genom fast arbete fick man en inkomst, som gjorde att man inte längre var lika livegen. Frigörelsen handlade dock egentligen inte om arbete, utan arbetet var bara ett medel för att uppnå ekonomisk frihet.
I dag är läget det omvända. Det ursprungliga målet med rätten till arbete verkar helt ha glömts bort. Arbetspiskan i form av försämrad a-kassa och sjukpenning och allt mer orimliga ams-tvångsåtgärder har gjort att rätten till arbete har förbytts mot ett tvång. Vi ska alla tvingas in i ekorrhjulet, springa ikapp och göra det staten och kapitalet tycker är bäst för att hålla tillväxtmaskineriet igång. Trots att det krävs allt mindre mänskligt arbete för att producera det vi behöver, trots att 57 procent av befolkningen enligt en nyligen genomförd Sifo-undersökning hellre vill jobba mindre än ha mer i lön, trots att allt fler går in i väggen på grund av det höga tempot och trots att vi vet att det ekologiska systemet kräver att vi slår av på takten, så jobbar vi nu mer än någonsin.

Det finns förstås starka intressen bakom viljan att hålla oss kvar i detta system. Kapitalister som tjänar stora pengar på att vi sliter ut oss för att först producera och sedan få en lön så att vi kan köpa det vi eller andra producerat. Fackföreningspampar som ser sin makt försvinna om lönearbetet inte blir det vi ägnar den största delen av vår vakna tid åt. Politiker vars kontroll över samhället och samhällsutvecklingen bygger på att vi lydigt går till arbetet och gör det som de har bestämt.

Istället för att ägna vår tid här på jorden åt att springa i ekorrhjulet under politikernas, byråkraternas och kapitalisternas piska så behöver vi slå av på takten. Vi måste få möjlighet att själva forma våra liv, bygga upp och ingå i de sammanhang som vi själva väljer.
För att det ska vara möjligt måste den ekonomiska frigörelsen upp på den politiska dagordningen igen. En frihet för alla, inte bara för de besuttna. En sådan frihet kan bara uppnås genom att alla garanteras en ekonomisk grundtrygghet utan krav på motprestation. Det finns inget försvar för att några få makthavare ska få styra alla andras liv bara för att de sitter på den statliga eller privata pengapungen.
Istället för att straffa dem som inte vill eller klarar av att springa i ekorrhjulet behövs en basinkomst eller medborgarlön som garanterar alla en inkomst, oavsett vad de gör eller inte gör. Då kan vi alla välja vad vi ska ägna våra liv åt. Vi kan slå av på takten, kliva ur ekorrhjulet, kanske få ordning på växthusproblematiken och därmed skapa en framtid för kommande generationer.
Det är dags att gå vidare och lämna arbetslinjens tid bakom oss. För livet är väl ändå till för större ting än lönearbete?