Med sedvanlig satirisk träffsäkerhet lyckas teatern beskriva dagens borgerliga kulturpolitik. I Theorins föreställning står dess klassmässiga nerköp än mer klart än någonsin tidigare.

För detta ändamål är skådespelaren Conny Hobergs oskuldsfulla ansiktsuttryck helt perfekt, när han i förstone blir dompterad av en konstnär från Särö i Ylva Nilssons stenhårt disciplinära gestalt. Om livet ter sig svårt för den utslagne och arbetslöse unge mannen, som av sin terapeut, för att utmana sin blyghet, anmodats inställa sig på Konstepidemin som krokimodell, verkar hon, på sin finfina kant, ha det litet jobbigt med rikedomarnas fördelning.

Hoberg inkasserar, med mer eller mindre naken fysionomi, och med rollens blyghet vässad i ett säkert speluttryck, en hel del välförtjänta skratt, och det välgörande och rytmisk tajming. Föreställningen handlar på Martin Theorins åbäkiga vis om våra kroppars värde, och vilka som skapar våra nuvarande värderingar. Men Theorins senaste pjäs är ovanligt genomtränglig, denne egensinnige dramatiker har mitt i spelets slapstickkomik lyckats skapa ett uppfordrande allvar som bär långt bortom hans tidigare, ofta alltför snabbt glömda, samhällsaggressiva utbrott.