Det kanske vanligaste budskapet under hösten har varit enkelt och lättförståeligt. Ungdomsvåldet har ökat. Oavsett om boven i dramat är en stegrande alkoholkonsumtion eller destruktiva datorspel, så är verkligheten sådan att samhället står under hot från den nya trenden bland ungdomar att utöva grovt våld.
– Det finns en tendens till ökat alkoholintag och en oroväckande våldsanvändning bland ungdomar, förklarade statsminister Fredrik Reinfeldt för Dagens Nyheter i samband med en uppmärksammad nattvandring nyligen.

Detta är, visar det sig, en bild som mår bra av att nyanseras. När Brottsförebyggande rådet, Brå, kommenterade höstens händelser, noterade man att media gärna framställer ungdomsbrottsligheten som kraftigt ökande. Den berättelsen har ett mycket bristfälligt stöd i den statistik som Brå förfogar över. I en sammanställning av uppgifter från den egna myndigheten, Statistiska Centralbyrån och sjukvården, presenteras siffror som är betydligt mindre iögonenfallande.
Andelen niondeklassare som uppger att de utsatts för grövre våld ligger oförändrad på 5 till 6 procent mellan 1995 och 2005.
Andelen 16–24-åringar som uppger att de utsatts för våld som kräver någon form av sjukvård ligger fast kring 2 procent sedan 1990. Antalet unga som skrivs in på sjukhusen med våldsskador har ökat endast under de tre senaste åren och är i och med det tillbaka på 1995 års nivå. Antalet unga som avlider varje år efter att ha utsatts för våld är oförändrat sedan 1990. I genomsnitt händer det mellan en och två gånger per år att tonåringar dödar jämnåriga.

Exakt vad som ligger bakom en del medias mer alarmerande framställning – den som tar för givet att ungdomsvåldet ökar från år till år – kan troligen ägnas en väldigt lång diskussion. Inte helt otippat kan förklaringarna sökas på flera håll.
Felipe Estrada, enhetschef på Brå, tar upp ett fenomen som förekommer på en mängd andra områden vilka utsätts för en intensiv mediabevakning: att berörda forskare och sakkunniga plötsligt ställs inför uppgiften att leverera slagkraftiga citat till journalister som ber om kortfattade kommentarer och förklaringar. Ofta sker detta i spåren av tragiska händelser som just dödsmisshandeln av Riccardo.
"För oss som har som arbete att forska om ungdomsbrottslighet leder dessa händelser ofta till att vi ombeds att i massmedia ge korta och hårt sammanfattade beskrivningar om hur verkligheten ser ut. En uppgift som är lika viktig som svår", förklarar Felipe Estrada i ett uttalande från Brå.
Det är tydligt att en stor del av ansvaret spiller över på media i det fallet. Man kan med rätta fråga sig hur många inslag och artiklar som har producerats där tesen har formulerats redan innan de första telefonsamtalen och faktakontrollerna är gjorda. Där löpsedeln går i tryck samtidigt som man febrilt söker ett hårdvinklat citat från en expert.
Enligt en bister säljlogik är larmsiffror mer lönsamma än alltför nyanserade och heltäckande resonemang.

Utöver den mediala problematiken finns en politisk sådan. För makthavare och etablissemang är ungdomsvåldet på många sätt en ytterst bekväm berättelse. En tragisk händelse som framkallar känslostormar i folkdjupet, med en tydlig syndabock.
Författarna Nils Christie och Kettil Bruun har talat om "den goda fienden" som ett fenomen som väldigt tydligt kan målas upp som en skräckbild – något som kan legitimera långtgående politiska åtgärder och fullmakter.
Kriminologen Christie och den alkoholpolitiske forskaren Bruun refererar framför allt till narkotika – "knarket" – som en sådan fiende, men formulerar en princip som gäller i ett vidare sammanhang: terroristen, Bomben, främlingen.
"Överdrifter och skräckbilder används i de flesta förstadierna till krig, och användningen av dem ökar ju mer kriget måste utvecklas", förklarar de i boken Den goda fienden.
Inom ramen för detta resonemang är det lätt att dra paralleller till storpolitiska skeenden. Konstruktionen av en hotbild framstår som en av de mest framgångsrika strategierna när politiska ledare vill driva igenom sina idéer, oavsett om det gäller militär aggression – de faktiska krigen – eller mer eller mindre populära beslut av inrikespolitisk karaktär.
Spannet av exempel på utnyttjandet av hotbilder sträcker sig således från det senaste Irakkriget via dansk flyktingpolitik till inskränkningarna av rättssäkerheten inom svenskt rätts- väsende.

Den goda fienden är en typ av hotbild som fungerar som en ursäkt för statens sociala problem. Det kan handla om droger, globalisering eller – ungdomsvåld.
"För politikerna kan detta göras till något positivt om de lyckas utmåla en syndabock som orsak till dessa, en syndabock man ständigt kan kräva mer makt och resurser för att bekämpa", skriver Christie och Bruun.
Precis som Expressens ledarskribent Johannes Forssberg noterade tidigare i höst, kan det vara just det som håller på att hända. Att ungdomsvåldet beskrivs som ett större samhällsproblem än vad det egentligen är, riskerar att skyla över den verkliga problematiken – den som har att göra med ekonomisk och social klasspolitik. Mediabilden vänder nämligen upp och ner på sambandet mellan fattigdom och kriminalitet.
"Det har framställts som en smittande trend som drar ner ungdomar i misären fast det uppenbarligen är misären som drar ner ungdomarna i ungdomsvåldet", skriver Johannes Forssberg.
Det är en obekväm sanning att Riccardo Campogianis tragiska död hade haft långt mindre genomslagskraft om den hade skett i kretsar som inte har så tydliga kopplingar till de mer välbärgade kvarteren i Stockholms innerstad.
Gängvåldet hade plötsligt skördat offer utanför de åsidosatta förorterna och drabbat familjer i Vasastan och på Östermalm. Den poängen framfördes också av skolborgarrådet Ulf Kristersson (m) under demonstrationerna i Kungsträdgården.
– Våldet finns också i de välmående kvarteren. Unga människor på glid finns i alla samhällsskick; föräldrar med god ekonomi vaccinerar inte mot problem.
Troligen har höstens händelser stärkt den relativt lätthanterliga tesen att ungdomsvåldet är en kraft i sig, med en egen vilja, som går att säga "nej" till genom manifestationer i Kungsträdgården. Inte för att den folkliga uppslutningen är oviktig. Men det är något helt annat som krävs från politikernas sida: en vilja att diskutera ekonomisk snedfördelning och socialt utanförskap som de starkaste drivkrafterna bakom de flesta former av brottslighet.

I stället har partierna i stor utsträckning lyckats undvika kärnfrågan. Den förre justitieministern Thomas Bodström (s) har passat på att lansera idén om föräldraledighet för tonårspappor som en möjlig åtgärd mot ungdomsvåldet. Samtidigt tar den borgerliga alliansen tillfället i akt och tillsätter en utredning som ska ge polis och åklagare större möjligheter att utreda barn under 15 år.
– Ibland begår ju unga tonåringar tyvärr väldigt allvarliga brott, och blir bara överlämnade till socialtjänsten, reflekterar den nuvarande justitieministern, Beatrice Ask (m).
Regeringens utredare ska också se över möjligheten att använda tvångsmedel, som drog- och DNA-tester utan målsmans medgivande, mot brottsmisstänkta barn.
Det är viktigt att inta en historiemedveten hållning inför den typen av förslag. Det är nämligen inget nytt att mindre genomtänkta politiska åtgärder vidtas i spåren av nationella trauman.
Återigen är det en princip som är giltig på flera nivåer. Det är en beklaglig tendens att infernot i New Yorks tvillingtorn föranledde starka krav på omedelbar handling, istället för eftertanke.
På samma sätt riskerar uppmärksammade våldsbrott att få märkliga konsekvenser. Mordet på Riccardo blir inte mindre tragiskt om det bidrar till att rättssäkerheten för unga drastiskt minskar.

Diskussionen om just ungdomsbrottslighet har karaktäriserats av att den med jämna mellanrum förs i ett tämligen panikslaget tonfall. Påfallande ofta under efterkrigstiden har bräckliga paralleller dessutom dragits till ungdomliga kulturyttringar.
På femtiotalet representerade Marlon Brando Vild ungdom i filmen med samma namn, samtidigt som rocknroll jagade skräck i föräldragenerationen. År 1971 väckte Stanley Kubrick debatten om "ultravåld" genom sin film A Clockwork Orange. Ett årtionde senare var videovåldet ett hett samtalsämne. På senare år har det framför allt handlat om digitala spel och brutala scener på internet.
Egentligen är det alltså inte överraskande att man lyfter fram misshandeln på Kungsholmen som ett exempel på en degenererad form av ungdomskultur. Den är i alla avseenden bekvämare att diskutera än det sociala och ekonomiska utanförskap som föder den vanligaste typen av ungdomlig kriminalitet – den som mediekonsumenten tvingas att söka efter i tidningarnas klocknotiser.
Om lärdomen av all denna tragik är att vi 2007 har sett ungdomsvåldet åter ikläda sig rollen som politikernas "goda" fiende, blir det desto lättare att formulera önskelistan inför detta år.
Se till så att Brås stabila siffror över ungas våldsanvändande närmar sig nollpunkten. Gör det genom att avskaffa den fattigdom som av allt att döma skapar de största problemen.