Dags för en större kruka
Jag är en rätt typisk åttiotalist. Jag lever i en tro att jag alltid kan hitta något bättre, jag kan alltid utvecklas, växa, förändras och förändra. Jag är beredd att kämpa för det, men jag nöjer mig inte med något mindre än det bästa jag kan hitta. När min kruka börjar bli trång, då stannar jag inte i växten utan planterar istället om, skriver Linnea Ornstein.
Där är jag nu. Om några dagar flyttar jag utomlands, för att tillbringa ett knappt halvår i en annan av Europas huvudstäder. Fem månader har jag på mig att skapa mig en bredare och stabilare grund, för att sedan kunna vara med och förändra världen till det bättre. Idealistiskt, självklart. Men utan något större på horisonten, något synligt men ändå ogreppbart, tröttnar jag ganska snabbt. Frågan om hur mycket min närvaro egentligen kommer att påverka kan jag inte svara på, på fem månader hinner man kanske inte revolutionera vårt samhälle från grunden, men man kan alltid göra ett försök.
I samma sits satt jag för drygt två år sedan. Jag släppte tryggheten, tog med mig en resväska med kläder och flyttade från småstaden till storstaden för att hitta något nytt och se nya vyer. Nu känns storstaden snarare som en småstad när jag är på väg till en ännu större med ännu fler möjligheter, och än en gång ska jag rycka upp rötterna och plantera dem i en större kruka.
Jag inser att jag är väldigt privilegierad. Medan andra kämpar febrilt för att överleva eller att skapa sig en framtid, så vågar jag släppa kanten, jag vågar till och med ta sats och hoppa över stupet för att se om andra sidan kan ge nya perspektiv och erfarenheter. Inte alla människor skulle vilja ha eller anta en utmaning som innebar att bryta upp från sina vanliga invanda mönster. Det är inte självklart att hoppa på nya saker som dyker upp, särskilt inte om det innebär att man är tvungen att säga upp sig från ett annars fast jobb, flytta från sitt boende och ändra hela sitt liv. Jag ser människor runt omkring mig som skulle göra nästan vad som helst för trygghet och en tillvaro och en framtid som gick att överskåda.
På samma gång är många människor i min omgivning alldeles för trygga där de är. De har hittat sin plats i fönstret, de trånar mot huset på andra sidan där fönstret är ännu ljusare men sitter för djupt för att göra något åt det. För mig är tryggheten ganska oviktig. Jag är trygg i mig själv, jag vet att jag klarar att ta mig framåt och jag kan påverka mitt liv åt ett håll jag själv väljer. Vad finns det att förlora?
Samtidigt undrar jag ibland vilket syftet är, om det är så att många åttiotalister söker kickar och utmaningar så till den grad att vi glömmer bort vad det faktiskt handlar om, att vi bara är ute efter att bräcka varandra. Till slut kommer vi att inse att det egentligen inte spelar någon roll vem som rest mest eller haft det häftigaste jobbet, utan att det viktiga är att hitta en kruka som inte passar vem som helst utan just en själv.
I fönstret hemma i mitt rum står en murgröna som börjar kippa efter luft. Det är rätt symptomatiskt, det här med blommor är inte min grej. Jag har till och med lyckats ha död på en kaktus. Kanske är det därför jag så energiskt vattnar mig själv hela tiden, för att inte riskera att jag också blir en uttorkad murgröna i ett ensamt fönster fem våningar upp?
Det återstår att se om det är så att den nya krukan är för stor och jag i så fall får försöka greppa det trygga och säkra igen och flytta tillbaka till dit jag bor i nu, där jag ändå trivs rätt bra. Eller så får vi hoppas att jag hamnar i bra och näringsrik jord, där mina rötter kan antingen slå rot och anpassa sig till storleken på omgivningen eller breda ut sig än mer.
Okänd mark, okända människor, okända utmaningar. Så oändligt läskigt, men samtidigt precis vad jag behöver för att fortsätta växa.
