Jag har till och med fått lära mig att det där med att jobba med ungdomsorganisationer är helt meningslöst, för det enda som spelar roll är att ta sig ut i arbetslivet så snart som möjligt - det är det enda man lär sig något på!
Men vad kan jobbet ge mig som jag inte kan få någon annanstans? Man skulle kunna argumentera kring att mitt jobb ju faktiskt ger mig pengar. Javisst är det så, och pengar är rent krasst sett något som i dagens samhälle behövs för att överleva. Hela idén om ideellt arbete är ju just att man ska jobba utan betalning. Men samtidigt är det just det som är grejen. Jag går till jobbet för att tjäna pengar, som i sin tur finansierar mitt liv. Jobbet är inte mitt liv, bara ett medel på vägen för att möjliggöra att jag kan göra det jag vill.
På samma gång måste man fråga sig om det bara är pengar som är värdefull betalning? Vi kan titta på det här med vänskap till exempel. Genom mina tidigare och nuvarande ideella engagemang har jag skaffat mig vänner över hela Sverige. Jag vet att jag skulle kunna åka i princip var som helst i landet och det skulle ändå räcka med ett telefonsamtal för att jag skulle ha boende för natten och någon att diskutera livet, hästar, politik eller fotografering med. Professionellt jobb i alla ära, men hur många av de människor jag träffat genom jobbet kommer att vara mina vänner när jag slutar?
Möjligheten att påverka och förändra världen är inte heller att förakta. Många är vi som försökt och många går säkert bet, men jag vet att bara genom att bry mig och göra något så har jag åstadkommit en förändring. Jag har sett människor ta över verksamheter som jag har startat, som sedan byggts upp till organisationer med förmågan att påverka politiskt och stötta andra. Stötta dem i den situationen jag en gång var i när jag var yngre och mer osäker. Att se det gör det värt allt slit i världen!
Genom mina ideella uppdrag har jag fått möjligheten att göra studiebesök i politikens hjärta i Bryssel. Jag har fått se delar av Sverige jag inte sett förut och träffat människor jag aldrig skulle ha träffat annars. Min längsta resa med nuvarande jobbet har hittills varit till Liljeholmen. Det är ungefär 5 kilometer.
Jag värderar mina ideella erfarenheter långt högre än mina professionella. Dessutom har jag fått flera jobb tack vare just de erfarenheter jag fått via mina engagemang. Saker jag har gjort på fritiden har lett till professionella uppdrag som både utvecklat mig och faktiskt på några dagar inbringat mer pengar än jag får på tre veckor på mitt vanliga jobb. Så vitt jag kan se nu så har inget betalt arbete jag haft varit tillnärmelsevis så utvecklande som det jag gjort utan att få betalt.
Sanningen är förstås att jag också frågar mig ibland varför jag håller på. Ganska ofta faktiskt. Jag har fått ta mer skit än vad som är rimligt, och frågan är om allt det andra väger upp det. Ett par gånger har jag insett att det är dags att tänka efter och fokusera på något annat, och den slutsatsen kan också vara nyttig att komma till.
Efter att ha varit ideellt engagerad i mer än halva mitt liv så är det faktiskt fortfarande engagemanget som motiverar mig att göra något av mitt liv, inte mitt arbete. Det är det som får mig att vilja träffa nya människor, att utvecklas, att ta mig vidare. Vore jag tvungen att välja här och nu så finns det inte ett tvivel om att jag hellre är arbetslös och engagerad, än arbetande, rik och uttråkad! Mitt arbete är måhända en del av mitt liv, men det kommer aldrig att bli mitt liv.
Och folk frågar mig fortfarande varför jag är engagerad!