Oavsett vilken titel han för tillfället tycker passar, är det samma sak som driver honom: att undersöka var våra fördomar kommer ifrån, att ifrågasätta invanda tankebanor och kämpa för ett samhälle som inte bygger på främlingsfientlighet och intolerans.
Jag träffar Aleksander Motturi på kontorsrummet han delar med de andra i kulturföreningen Bwana Clubs lokaler vid Järntorget. Ena väggen täcks av bokhyllor från golv till tak och på skrivbordet ligger en hög med cd-skivor och en programkatalog från förra årets Clandestinofestival.

Aleksander Motturi berättar att han arbetar för fullt med att boka artister till årets festival som drar igång i juni.
Den första Clandestinofestivalen arrangerades år 2003 och tanken med den var att uppmärksamma alternativ musik från olika delar av världen, musik som i andra sammanhang brukar placeras in i facken världsmusik och etno. På Clandestinofestivalen vill man tvätta bort dessa stämplar som man menar grundar sig på fördomar utifrån artisternas etnicitet och ursprung, något som i sin tur är ett arv från kolonialismens uppdelning i 'vi västerlänningar' och 'de andra'.

Den här uppdelningen har sysselsatt Aleksander Motturi sedan lång tid tillbaka. I nästan tio år skrev han på sin avhandling i filosofi, där han gav sig in i en diskussion om etnicitet och kulturella skillnader som förts sedan kolonialismens dagar. Men engagemanget i Clandestinofestivalen tog allt mer tid, och när han väl har disputerat brydde han sig aldrig om att gå vidare och söka forskaranslag. Istället satsade han på sitt arbete som kulturproducent.

- Det bara blev så, säger han, och låter inte som att han ångrar sitt val.
Sedan ett par år tillbaka medverkar han i Clandestinoinstitutet, ett utbildningsprojekt som drivs av Bwana Club och förutom musikfestivalen bedriver undervisning om kolonialism, rasism och mänskliga rättigheter. Aleksander Motturi tycker att det finns många fördelar med att inte vara knuten till ett universitet. Som frilansande föreläsare kan han vara friare i sin undervisningsform och han når ut till en annan, mer blandad publik än vad han skulle gjort vid universitetet.
Till Bwana Clubs seminarier kommer allt ifrån universitetsanställda på forskarnivå till unga intresserade aktivister och kulturproducenter, berättar han. Motturi tror mycket på högskolans så kallade tredje uppgift, som går ut på att föra ut sin kunskap till allmänheten.

Förra året gav Aleksander Motturi ut boken Etnotism - en essä om mångkultur, tystnad och begäret efter mening, som blev omdiskuterad på landets kultursidor. I essän gör han upp med den svenska kulturpolitiken och satsningar som Mångkulturåret och Världskulturmuseet. Tanken bakom Mångkulturåret, att uppmärksamma den diskriminering som finns inom kulturlivet, var visserligen god men grunden till diskrimineringen utmanades aldrig, menar Motturi. Själva mångkulturbegreppet är problematiskt i sig tycker han, eftersom det underförstått betyder att man drar en gräns mellan västerländsk 'kultur' och utomeuropeisk 'mångkultur'.

I den svenska debatten har hittills två olika tongångar hörts: den nationalistiska, som uttrycker en rädsla för att den svenska kulturen håller på att blandas upp med främmande kulturer, och den exotiserande som omfamnar allt som är osvenskt och ser det som en spännande krydda i det svenska kulturlivet.

Vad gör man för fel i Sverige när man använder begreppet mångkultur inom kulturpolitiken?
- Det största felet är att man säger en sak och gör en annan. Mångkulturåret till exempel såg bra ut på pappret, där hade man en ganska öppen syn på mångkultur, att det inte handlar om etnicitet utan om allt möjligt. Men sedan när vi väl kommer ut i kulturlivet så vet alla att det ändå handlar om etnicitet, om invandrare och svenskar...

- Mångkultur för mig handlar också om mänskliga rättigheter, om rätten att berätta, men i kulturdebatten reduceras det till något som ska ge en lite rikare flora i det svenska kulturlandskapet. Om man gör mångkulturen till någonting som handlar om att odla kulturtyper tror jag att man är ganska fel ute.

Vad tycker du om tanken bakom Världskulturmuseet då, är de också fel ute?

- När det började talas om ett världskulturmuseum var det nog ganska många som var skeptiska. Det ingår i en historia av världsutställningar som är en del av den europeiska koloniala expansionen. Där man hämtar hem 'dom andra', och ställer ut dem på museum. Och att då skapa ett museum som har en beteckning som är knuten till det scenariot, är ganska märkligt.

- Det känns otidsenligt, men i kraft av sin otidsenlighet kan det också bli något som ger upphov till kritik och diskussioner. Men jag tror att den nya utställningen Kongospår är bättre än den förra som handlade om Afrika mer i allmänhet. I den här nya verkar det som att de inte bara tagit in en massa bilder från olika delar av Afrika, utan som att de börjat i rätt ände, med att berätta om när de europeiska kolonisatörerna kom dit.

I din essä använder du begreppet 'etnotism'. Kan du förklara vad du menar med det?

- Det är ett ord som jag har myntat för att beskriva den form som rasbegreppet har tvingats ta efter att det blev en politisk omöjlighet att tala om olika raser. Efter förintelsen blev det inte längre rumsrent att prata om raser, men det betyder inte att vi har slutat dela upp människor utifrån etnicitet.
I dag talar man istället om att vi har olika kulturer i Sverige, och med kultur menar man då ofta etnicitet. Det är egentligen bara ett annat sätt att tala om skillnader mellan folk, så som man talade om rasskillnader i slutet av 1800-talet.

Kan man komma bort från det här uppdelningstänkandet i 'svenskar' och 'invandrare' om man verkligen anstränger sig?

- Nä, det tror jag inte, jag är ganska pessimistisk i den bemärkelsen att jag tror att motsatspar i språket alltid kommer finnas. Men däremot tror jag att de går att förändra, att det går att skapa nya gränslinjer som kanske bygger på andra saker än etnicitet. Jag tror att det fortfarande finns möjligheter inom språket att upplösa de motsättningar som har skapats där. För mig är inte språket bara ett sätt att tala, det handlar om olika förhållningssätt som ligger till grund för vårt tänkande och handlande.

Tror du att kulturen kan vara ett medel att förändra?

- Det är det absolut viktigaste medlet som vi har för att förändra bilder och relationer mellan grupper i samhället. Media räknar jag också som en del av kulturproduktionen. Det är där som produktionen av tankar sker. Och om man då väljer att beskriva förorten som ett ghetto, så kommer folk att se på förorten som ett ghetto. Därför tror jag att det är väldigt viktigt att man inom kulturproduktionen, där det finns människor som har medel att förändra våra tankar, får utrymme att göra det.