Det var inte länge sedan jag skrev om betydelsen av brist på ekonomisk trygghet som en grund för rekrytering till kriminella gäng. Så med veckans stora rubriker från Göteborg, om bomber, bilar satta i brand och automatvapen i sinnet riktar jag fokus mot Uppdrag Gransknings inslag om OG (Original gangsters) och deras ledare Denho Acar (självklart har jag ingen aning om den omnämnda gruppen har med dagens rån att göra).
Acar är en man som på ytan inte ser någonting märkvärdigt i knarkhandel, mord, utpressning med mera. Skenbart kallhamrat förklarar han att OG gör motstånd mot Samhället, lite ospecificerat, med stort S. Det som var svårast att smälta var svårigheten att fånga de egentliga orsakerna till att han hamnade i sitt samhällsfientliga liv. Han var invandrare och de var ju måttligt välkomna i alla kretsar. Han fick stryk av sin far, säger han. Han kom till fosterhem som funkade, men det var bara tillfälligt. Han bodde i Bergsjön, där problemen hopar sig.
Det är inte där vår övre medelklass bor. Det är väl för långt till småbåtshamnen. Det var slagsmål och misshandel längs vägen, små brott och stora.

Cecilia Wikström (fp) hävdade på radion i onsdags att många bland 'dem' också uppbär förtidspension, det är uppenbart att de inte är mer sjuka än att de kan delta i kriminell verksamhet och det måste vi åtgärda. Som jag förstår vill hon ha mer kontroll och samordning från myndigheternas sida.
Så länge folk jagas för att passa in i lämpliga bidragsformer och så länge de faktiskt kan bli utan, har vi automatiskt en grund för rekrytering. Men även drömmen om de rejäla klippen är det. Och den drömmen har väl de flesta av oss? Vi kanske väljer att spela på triss istället. Vi kanske bara glor på Stjärnorna på slottet. Bland oss finns stafettläkarna som inte tycker att läkarlönerna duger. Eller så dubblerar vi vår fallskärm med bonusprogram. En del av oss bara klagar i brist på fantasi.
I en sådan dröm misslyckas många, en del tar orimliga genvägar, en del genom våldsbrott, andra med mer finslipade metoder.

Avsaknaden av empati verkar viktig i Acars liv, i varje fall partiellt. Har lagstiftarna empati när de bestämmer vilka som inte ska nås av samhällets trygga famn? Har de empati när de skapar lagar som stoppar irakier och andra från att stanna här? Är empati verkligen gängse bland oss?
En del så kallade utvecklingsstörda pratar om oss andra som 'normalstörda'. Normala visserligen, men tyvärr klart störda. Men se inte bara negativt på detta. Den som är störd behöver terapi. Jag tror att vi faktiskt behöver en ny syn på detta fenomen. Folk som har gått igenom en väl genomförd terapi blir ofta helare än vi andra. Ödmjukare, mera lyssnande, mer seende och mindre dömande. De söker ofta efter livskvalitet istället för makt och pengar.
Kanske kan vi ordna detta utan terapi, men om vi i samhället odlar empatin hos var och en frodas inte de drömmar som göder kriminaliteten varken i dagens legala former eller i de illegala. Själva rekryteringsbasen krymper radikalt.