Göran Duus-Otterström är doktorand i politisk teori. Under förra veckan disputerade han med avhandlingen Punishment and Personal Responsibility, i vilken han diskuterar straffrätt och rehabilitering.
De senaste åren har den kriminalpolitiska utvecklingen internationellt gått mot hårdare bestraffningar och större fokus på brottsoffrets perspektiv. Sverige följer efter den trenden. Men enligt Duus-Otterström har den svenska kriminalpolitiska diskussionen fortfarande inte anpassat sig.

- Problemet i Sverige är att vi inte riktigt står för vad det är vi gör. Vi straffar våra brottslingar, men
vi pratar inte om det. I stället pratar vi nästan uteslutande om rehabiliteringsfunktionen - trots att det inte alls är vad det handlar om i många fall. Det blir ett problem eftersom medborgare har rätt att kräva välmotiverad maktutövning. Fängslande utan ett genomtänkt försvar för varför du fängslar är bland det värsta ett samhälle kan göra.
Han säger att kriminalvårdens attityd utåt ofta är mycket luddig om vad fängelsedom eller bötesbelopp innebär.
- Ett bra exempel är kriminalvårdens hemsida och informationen till 'dig som ska sitta i fängelse.' Det låter som ett hälsohem de pratar om. Man talar om personerna som 'klienter'. Det är ju rena nyspråket.

Göran Duus-Otterström menar att strafftanken i sig är filosofiskt sund och går att försvara, men att Sverige tidigare haft ett så starkt positivt tvärpolitiskt förhållningssätt till rehabilitering att det är svårt att föra diskussionen.
- Avhandlingen handlar bland annat om att grundtanken att de som bryter mot reglerna ska känna obehag, det är i sak ingen ful tanke. Det går ut på en tanke om personligt ansvar.
Men han poängterar att han inte, om han fick chansen, skulle genomföra några radikala förändringar i svensk straffrätt. Förslagen om längre fängelsetider och tuffare anstalter oroar honom.
- Jag ser en del tendenser mot 'hårdare tag' på den politiska arenan. Det gör mig obekväm eftersom jag generellt sett tycker att de idéerna är ganska illa underbyggda och struntar i flera rättviseprinciper. Jag vill verkligen understryka att jag inte förespråkar 'hårdare tag.' Jag önskar bara att vi ändrade vårt fokus lite, så att vi kommer ifrån en nedlåtande humanism där gärningsmannen inte tas på allvar eftersom han eller hon konsekvent bedöms som ett offer. Det är mer respektfullt mot gärningsmannen om vi utgår från att han eller hon är en tänkande mogen individ som gjort något som förtjänar klander.

Även om han försvarar strafftanken ur filosofisk hänsyn säger Duus-Otterström själv att 'om man applicerade mina idéer skulle antagligen brottsstatistiken öka istället för att sjunka.' Och han tror att den internationella trenden är på väg att svänga tillbaka mot ett fokus på rehabilitering av brottslingen.
- Rehabiliteringsprincipen är en alldeles för bra idé för att inte komma tillbaka igen och igen. Jag har full förståelse för de som att det är det enda rationella förhållningssättet till brottslighet. Och vi kommer bara att bli bättre på att rehabilitera våra fångar. Men bara för att ett samhälle är duktigt på att rehabilitera sina fängslade, så betyder inte det per automatik att det är moraliskt högre stående att göra det i varje enskilt fall.
Ett av de förslag som skrämmer honom mest är ett initiativ där människor som fått sluten rättspsykiatrisk vård - som Duus-Otterström är helt för - ska placeras på samma anstalt med andra brottslingar.
- Det är viktigt med klara regler för när straff inte är applicerbart, och de reglerna verkar vara på väg att suddas ut när det gäller psykiskt sjuka individer som absolut inte ska straffas. Det är en väldigt oroväckande tendens.