- Jag fattar inte vad jag ska göra. Hur kan de få avvisa mig? Jag är hundra procent säker på att jag kommer att dö om jag skickas tillbaka, säger Farid Habibi, 22 år, med panik i blicken.
- Om man återvänder till Afghanistan frågar talibanerna varför man har rest iväg, säger Nobahar Marufkhil, 23 år. Är man muslim ska man vara med i jihad, tycker de. Jag vill inte det, jag vill inte döda någon. Ska jag dö med ett bombbälte runt magen?
Farid och Nobahar sitter i Migrationsverkets förvar, där personer som ska avvisas hålls inlåsta. Båda är bleka och magra efter nästan två veckors hungerstrejk. De är två av 132 afghaner i Sverige som har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Hittills i år har 17 personer flugit mot ett ovisst öde i Afghanistan.
Detta trots att svenska utrikesdepartementet avråder från resor till landet och att departementet slagit fast att situationen i Afghanistan är 'utomordentligt allvarlig' på grund av förekomsten av bland annat utomrättsliga avrättningar, olaga frihetsberövande och tortyr. Nobahars och Farids rädsla för döden är påtaglig. Båda lämnade Afghanistan efter att talibaner kidnappat deras pappor och Nobahars pappa mördades.

Farid kommer från provinsen Paktia i sydöstra Afghanistan. Där bodde han med sina föräldrar och syskon. Men en natt när han var 18 år kom några okända beväpnade män in i huset. De påstod att Farids pappa jobbade för amerikanerna, och tog honom med sig. Det var efter den händelsen som Farids mamma sa åt Farid att lämna landet. 2004 kom han därför till Malmö. Där lärde han känna jämngamla Nobahar, som även han precis kommit till Sverige, från Nangarhar-provinsen.
- Jag bodde vid gränsen till Pakistan, där talibanerna håller till och det var väldigt våldsamt där, säger Nobahar.
Varken han eller Farid har hört av sina mammor eller sina syskon sedan de gav sig av ensamma till Sverige. Nu bor Farid i Växjö, där han nyligen har fått en anställning på ett företag, och Nobahar i Åseda där han har hållit i karate- och simundervisning. Båda har haft tillfälliga uppehållstillstånd, medan den tillfälliga asyllagen gällde. Men tillstånden gick ut under våren 2007 och det var den 28 mars i år som de greps av polis för att föras till förvaret i Kållered.

I en interpellationsdebatt i riksdagen i tisdags fick migrationsminister Tobias Billström frågan om han tänker vidta några åtgärder för att afghaner ska få en fristad i Sverige. Svaret var nej, och det går i linje med Migrationsverkets inställning att det går att utvisa människor till vissa delar av Afghanistan.
- Man kan återvända eftersom det finns alternativ att leva som internflykting, säger Erik Andersson, chef för Migrationsverkets förvaltningsprocessenhet i Malmö, där Farids och Nobahars ärenden har handlagts. Det är klart att det är tufft för de enskilda fallen, men det är vår inställning att det inte är tillräckligt illa för att man ska få flyktingstatus.
Men Farid och Nobahar håller inte med om att det finns möjlighet att överleva som internflykting.
- Man kan inte bara flytta till en annan stad hur som helst om man inte känner någon där. Man har ingenstans att bo och inget jobb, säger Farid.
Han får stöd av Amnesty.
- Det är mycket märkligt att svenska myndigheter har inställningen att man kan leva som internflykting i Afghanistan. Det är ett litet antal av afghanerna i Sverige som har en reell möjlighet att göra det. Har man inget kontaktnät får man inte tillgång till boende, arbete och sjukvård, det vill säga allt som är grundläggande för att man ska överleva, säger Madelaine Seidlitz, jurist med ansvar för flyktingfrågor hos Amnesty Sverige, och fortsätter:
- Att de trots detta insisterar på att avvisa människor är djupt olyckligt.

Varken Farid eller Nobahar har fått något datum när de ska avvisas, men chansen att få stanna i Sverige är liten eftersom de båda har fått avslag på sina ansökningar om uppehållstillstånd. Farid har gjort en överklagan som just nu ligger på migrationsdomstolens bord. Deras enda hopp är att svenska staten ska ändra linje.
- Jag hoppas att Sverige hjälper oss, säger Farid. Men Migrationsverket verkar inte förstå. Har de inte barn eller släktingar själva? Om deras barn hamnade i vår situation, hur skulle det kännas då? b