Mycket har handlat om genus i sommar. Eller verkar det bara så, för att jag har tillbringat så mycket av sommaren på Stockholms Frias redaktion, den här sommaren med rabaldret runt följetongen om Klitty? Fast reaktionerna på Klitty har handlat om våldspornografi. Det är de som har försvarat den som har talat om kön och genus.

Jag tänkte inte skriva om Klitty, för hon känns tämligen utagerad. Jag tänkte skriva om genusdebatten. Mycket av det som skrivs och sägs på temat genus-queer-feminism verkar utspela sig i en främmande pseudo-värld. Inte för att man ifrågasätter gränserna mellan manligt och kvinnligt, utan för att man... inte gör det.

Om man orkar titta bakom de kringskvättande inälvorna i Klitty, är den ett tydligt exempel (så hon får väl vara med en stund, då). Vari ligger det politiska, det ifrågasättande, det gränsöverskridande? Jo, i att kvinnor utövar våld och har makt, medan män är offer (fast den mest maktlösa personen är flyktingkvinnan Fatima!).

När man låter traditionellt manliga och kvinnliga attribut byta plats, och sen pekar med stora gester och ropar 'Titta, hon har en pickadoll! Titta, han gråter!' så ifrågasätter man ingenting. Man gör stor affär av en trivial spegelvändning, och fortsätter att dela in världen i manligt och kvinnligt. Om något, fyller man i gränserna med rödpenna.

Utanför de 14 sidorna i Klitty går det lika bra att peka fascinerat på att han har mascara! hon kör långtradare! de byter kön! och kalla det gränsöverskridande. Det är det kanske för de inblandade själva, könsbytaren inte minst. Men när de används som symboler, decennium ut och decennium in, befäster det ju gränserna i stället för att göra oss oberoende av dem.

En annan märklig blomma i genusrabatten är det 'feministiska' frosseriet i rollen som offer. Ett exempel: kvinnor (som ingen kastar sten på) klagar över att män bestämmer hur de ska se ut. Man kan inte råda dem att ge männen i fråga en avhyvling, för det handlar inte om några bestämda män, utan om att det 'finns förväntningar'. Javisst, så länge vi relaterar till vad vi tror att andra väntar sig, och agerar därefter, så kommer de att förvänta sig status quo. Men låt bli det, då!

Det är ju lätt att säga när man är förbi tonåren, då allt kan handla om att bli godkänd av en värld som förväntar sig något man inte förstår, och av killar, vars förväntningar tolkas in i reklamen och de tidningar man bevars förväntas läsa. Men vi vuxna hjälper inga tonårstjejer genom att tillåta oss själva att vara utlämnade åt 'förväntningar'. Tvärtom talar vi om för dem att det är så det ska vara.

När jag läste sociolingvistik för några år sedan, läste vi bland annat en feministisk forskare, Penelope Eckert. I diskussionerna om texten hävdades att Penelope Eckert menade att kvinnor bara talade för att attrahera män. Obegripligt nog tycktes den stora majoriteten (i en grupp med 20 kvinnor och fem män) svälja detta. Hur? Varför? Jag sa att det inte lät riktigt klokt, varpå vår lärare, en annars klok man, sa att - jo, det rådde feministiskt konsensus i den här frågan. Några kurskamrater fyllde i med anmärkningar om Lacan och Kristeva.

Varför vill feminister beskriva kvinnor så (särskilt om förväntningar ska betyda så mycket)? Vill vi ha ett jämlikt samhälle så får vi väl sätta igång att vara jämlika. Ordet feminist har kommit att stå för så mycket som inte jag vill stå för, så nästa gång någon frågar, är jag nog ekvivalist i stället.