I tre nyckelord skulle jag vilja sammanfatta mina tankar om den Urkult-festivalen, som nyligen har genomförts: öppenhet, mångfald och engagemang.

Urkult-festivalen handlar inte om vilket slags musik som är bäst; jazz, hip-hop, klassiskt, hårdrock eller folkmusik. Det handlar om att med öppna sinnen ta emot musik av olika sorter. Det handlar också om att vara ärlig i sin öppenhet. Känns inte marschmusik från trettiotalet bra, så spolar man den. Inte för att musiken är dålig utan för att man inte gillar den.

Med ärligt öppna sinnen kan man bli engagerad av musiken. Utan engagemang är det måttligt meningsfullt att lyssna på progressiva texter om fred och miljö. Ska kulturen påverka oss på ett konstruktivt sätt behöver den skapa eller medverka till ett engagemang i oss.

De flesta kulturyttringar i form av musik är kommersiella. Vi behöver bli medvetna om detta och kanske fundera över varför vi låter det ske. Kan den kommersiella musiken väcka ett engagemang, trots att det inte ligger i kommersialismens natur? Vilken risk löper intet ont anande musiker att fångas in i kommersialismens garn?

Mig förefaller risken stor. Var finner vi motkrafter? I de så kallade fria teatergrupperna fanns en motkraft, som finns kvar i några få av dem än i dag.

Den fria kulturen behöver plattformar för att kunna agera på sina egna villkor, för att kunna uttrycka sig och rycka oss med sig utan att behöva snegla på direktörerna. Ett exempel på en sådan plattform är Urkult. Nej, Urkult ska inte helgonförklaras. Det finns mycket att kritisera även på den festivalen. Men ändå: sopsorteringen står i centrum, vegetarisk och ekologisk mat, man kan bo billigt, här finns naturen och enkelheten. Hit bjuder man in musiker från andra kulturer för att vi ska kunna lyssna på varandra, men också för att låta musikerna finna varandra i musikaliska möten.

Här möts rock och nyckelharpa, här möts reggae och didgeridoo, här finner vi jojk och klezmer. Här kan man se kultdans till gudinnans ära och fruktsamhetens men också fredssångare. Här finns öppenhet, mångfald och engagemang. Kan detta spridas till våra bostadskvarter och hembygdsgårdar?