Shohreh Aghdashloo lämnade Teheran efter revolutionen 1978. Teatern där hon arbetat stängdes, och det räckte för att hon skulle inse att hon inte hade någon framtid i detta nya samhälle. Efter en examen i Internationella relationer hon tagit i London återvände hon till teatern efter att ha blivit övertalad av en vän. Tanken att med sin examen sprida medvetenhet om situationen i Iran ersattes av en nyvunnen fascination för vad teatern kan åstadkomma inom samma område. Pjäsen blev en succé och den tog henne till Hollywood där hon blev kvar. Hon och hennes man startade en liten teatergrupp som sedan dess turnerat omkring på amerikanska östkusten. Hon har alltid haft en lockelse till drömfabriken. Men efter små roller i filmer och tv-serier lade hon för ett tag ner ambitionerna att få spela roller som mötte hennes minst sagt rimliga krav.

- Det finns inga roller för sådana som jag. Jag kunde inte motivera för mig själv varför jag ska spela roller som är både dåligt skrivna och som presenterar stereotyper och framställer min kultur på ett dåligt sätt. Så jag slutade leta efter filmroller. Men, ja, det har blivit lättare efter min roll i Ett hus av sand och dimma. Men man kan fortfarande dela in erbjudanden i tre kategorier: Små produktioner som bara vill åt mitt namn i PR-syfte. Eller små små roller i stora produktioner mot stora stjärnor. Och så finns det några som är intressanta, och som faller utanför mallen.

Hur fick du rollen som Nadi i Ett hus av sand och dimma?

- Jag hade läst boken något år innan, och redan då fantiserade jag om att få spela Nadi, men man vågar inte hoppas på att man ska få en sådan roll. Men det visade sig att regissören Vadim Perelman hade frågat runt bland persiska skådespelare och producenter i Los Angeles och fått tag på mitt namn. När de ringde trodde jag inte att det var sant.

Huset i titeln är en bungalow vid kusten någonstans i Kalifornien. Familjen Beherani har köpt den på auktion av kommunen som i sin tur utmätt den på tveksamma grunder. Husets förre ägare, en ung olycklig kvinna, gör fortfarande anspråk på det. Sympatierna mellan husets förre ägare, och dess nya skiftar. Ingen är felfri och båda parter begår misstag. Någonstans i mitten står Nadi. Hon förstår sig inte på det amerikanska rättsystemet, och samtidigt väcks omtanken för Kathy, vars far byggde huset som hon nu förlorat på en teknikalitet.

- Nadi är en mycket traditionell hemmafru. Hon är uppfostrad att ta hand om familjen och inte lägga sig i vad som händer runt omkring. Hon kan inte tala språket och behöver inte heller göra det. Det finns ett persiskt talesätt som mödrar i traditionella familjer brukar säga till sina döttrar när de gifter sig. 'Man går in i äktenskapet under en vit slöja, och man lämnar det under en vit slöja.' Familjen och äktenskapet är allt, till döden. Men omtanken sträcker sig även till dem som stiger över tröskeln till hemmet och behöver hjälp.

Men varför uppstår sprickan mellan Nadi och hennes man?

- Mannen i familjen behöver inte redogöra för sin fru hur han försörjer den. I början av filmen ser vi hur Beherani arbetar på två jobb, samtidigt som hans familj bor alldeles för dyrt och med alltför dyra vanor. Nadi skulle till exempel aldrig arbeta för att hjälpa till med uppehället. Mannen behöver inte heller förklara varför hoten om immigrationsmyndigheten saknar grund. Att de är amerikanska medborgare är något Nadi inte förstår, och han känner i sin tur det som en kränkning att hon tvivlar på honom. Samtidigt är de båda väldigt måna om att upprätthålla en proper och respektabel fasad utåt. Där förenas de.

Så det är en vanlig familj?

- Det här är en historia som kan hända var som helst. Det kan vara din grannes hus. Det är inte så mycket en kulturkrock som en krock mellan olika livsöden drabbade av olycka och otur. Och det är inte minst en historia om hopp. Men just denna familj är av den gamla skolan - mycket traditionell.

Filmen undviker konsekvent att ta ställning i konflikten. Det finns inget gott och ont, och så fort sympatierna faller åt ena hållet gör någon något dumt som får vågskålen att tippa tillbaka igen. Det handlar om djupt olyckliga människor som försöker hanka sig fram i sin vardag, men som råkar illa ut - till lika delar beroende på otur och på dåliga val. Och någonstans under filmen förstår man varthän det ofrånkomligen måste sluta.

Kunde det ha slutat på något annat sätt?

- Jag tror inte det. Det är trots allt en film, och den behöver inte sluta där verkligheten gör. Den kan dra det hela lite längre. Men med det inte sagt att det inte skulle kunna sluta så här i verkligheten. Men det finns något av Tjechov i det hela - ödet tror jag. Det är ju en tragedi i sin renaste form. Hos Shakespeare straffas alltid de som är mest oskyldiga.

Och någonstans där, mellan verklighet och fiktion, återfinns livsöden och historier som Nadis. En roll som Shohreh Aghdashloo väntat på i sexton år. Men efter all uppståndelse så ska det förhoppningsvis inte behöva dröja sexton år till innan nästa bra roll kommer.

Har du hittat något ny intressant roll?

- Ja, jag jobbar nu med lite av varje. Men allt måste inte vara gravallvarligt och tungt. Nu spelar jag med bland andra Kiefer Sutherland i tv-serien 24.