Boken är en antologi med vittnesmål om livet i Irans fängelser. Den har vuxit fram i en studiegrupp på Kris- och traumacenter på Danderyds sjukhus där tortyroffer får behandling. Tiden som boken skildrar är 1980-talet, den period efter revolutionen då landet hamnade i krig med Irak, och då tusentals människor fängslades och avrättades.

Slakten på blommorna är ofta djupt obehaglig läsning, för liksom Brita Hännerstrand säger i bokens förord möter man 'en bild av ondskan som hotar att lamslå oss.' Samtidigt är det av den anledningen vi måste försöka läsa detta och dra lärdom av det; som hon också säger: 'hågkomsten av Förintelsen är meningslös om den inte förenas med ständig vaksamhet för vad som hela tiden sker i världen.'

Så trots vårt naturliga motstånd bör så många som möjligt ta del av den här boken, och försöka ta fasta på de djupt rörande och hoppingivande partier som finns här - redogörelser för den medmänsklighet, den omtanke och det motstånd som fanns även inne i dessa helveteshål till fängelser.

Vill man ha avlastning genom att läsa något annat bredvid kan man passa på att läsa de utmärkta seriealbumen Persepolis, som också skildrar Iran i början av 80-talet, av den i Frankrike boende flyktingen Marjane Satrapi. Av den kombinationen kan jag garantera god behållning.