Mitt namn är Jonas Norberg och jag är mycket, bland annat kristen, djurrättare och same. Min mor, född i Kristineberg i Västerbottens inland, brukar ha på sig samedräkt vid högtidliga tillfällen, men har aldrig jobbat med renar. Det har inte jag heller, men flera av mina kusiner har gjort det. Emellertid tog deras kroppar slut i förtid.

Renskötarens jobb är mycket fysiskt krävande med oregelbundna arbetstider och ständigt tunga lyft. Dessutom kör de ungefär 1 000 mil skoter och 5 000 mil bil per år. Dessa arbetsvillkor, tillsammans med en alltför hög alkoholkonsumtion, leder till att kroppen snabbt tar slut. Redan vid 40-45 års ålder uppträder kroppsskadorna. Vanligtvis tvingas man därefter till ett liv som sjukpensionär.

Som tur är, ur ett humanistiskt perspektiv, finns det inte så många heltidsarbetande renskötare, endast omkring 150. Kostnaden är stor, kanske 200-300 miljoner kronor per år i olika former av samhällsstöd.

Att glorifiera naturfolks liv är grymt och lögnaktigt. Alla människor oavsett ras eller etnisk bakgrund vill förverkliga sin egna individuella liv och drömmar. Att leva i en liten stam och lyda under dess extrema grupptryck och hierarki är omänskligt.

Samernas förkristna religion präglas, precis som övriga natur-

religioner, av en tro på en mängd gudar som måste blidkas genom blodsoffer. Hierarkin är stark och nåjden är i centrum.

Jag är mycket stolt över mormors pappa Per-Erik Frank, född i en kåta uppe i fjällen. Han blev tidigt kristen och vigde sitt liv åt att undervisa samer i kristendom. Därmed lärde han sina medsyskon en modern etik och en humanistisk människosyn. Min mor satsade allt på studierna. Hon åkte till Lund för att läsa på universitetet. Där blev jag till och numera bor jag i Stockholm. För mig, som same och som människa, är det viktiga till exempel att jag får möjlighet till god utbildning och att många bostäder byggs i Stockholm. Tror inte i grunden att vi människor skiljer sig så mycket åt. Är samhället bara tillräckligt fritt och tolerant blir följden inte många olika stridande kulturer utan total integration. De få samer som jobbar med rennäringen representerar inte den stora

samiska befolkningen (cirka

20 000 i Sverige), utan ett litet särintresse, som finns till på grund av kulturelitens romantiska naturfolksdrömmar.

Ok, jag är född same, men jag är framför allt en enskild person. Att jag nu kan leva ett självständigt liv som djurrättsaktivist i Stockholm tycker jag är ett bra exempel på lyckad integration.

Renslaktsindustrin leder till mycket lidande för djuren. Jag kan känna skräcken och dödsångesten hos den enskilda renen när helikoptrar kommer om hösten och skrämmer ner renarna från fjällen. Men värst av allt är nog transporterna mellan sorteringsstationerna. Lastbilarna, överfulla med renar, får mig att tänka på tyskarnas judetransporter med tåg till koncentrationslägren. Hade det varit ett populärt djur, som hästar exempelvis, skulle nog tidningarna varit fyllda med skandalrubriker.

Vilket barn drömmer om att leva på att sälja likdelar från mördade djur? Det är verkligen inget man gör för nöjes skull, utan därför samhällssystemet är sådant att vissa människor av ekonomiska realiteter tvingas till det. Detta gäller såväl den svenska köttbonden i glesbygden, invandraren i Slakthusområdet som renskötaren i Norrlands inland.