Linda Skugge, utvikningstjejernas fiende nummer ett, visade för ett tag sedan hud i tidningen Bon. Utan träning och utan retuschering, skrev hon i en krönika i Expressen den 22 maj, eftersom 'en helt vanlig kvinna och mother of two med blekvit fräknig lite dallrig kropp är så mycket snyggare än alla porriga utviksbrudar tillsammans.'

Det är plötsligt helt okej att vika ut sig - bara man gör det som man är och som en helt vanlig tjej; en mother of two med kejsarsnittsärr. För att en sådan också är snygg - och det är ju vad det till sist handlar om att man ska vara. Eller?

'Reklambilderna är retuscherade, ingen ser ut så på riktigt', är argumentet mot utvikningsbilder och H&M-affischer. Men är det verkligen ett bra argument? Jag vet en massa tjejer som är snygga på precis det där modellvackra viset, det som egentligen inte finns.

Jag vet en massa tjejer som har trådsmala midjor och ändå bröst, persikohy och ständigt strålande ögon. De må vara mutationer, men de finns ju. Att då säga att felet med bilderna är att de är retuscherade ger tanken att de som trots det ser ut så måste vara jävligt bra. Det finns en inneboende klättring mot idealet med i meningen och den säger ändå att närmast vinner.

När någon säger: 'de är retuscherade, ingen ser ut så på riktigt' är det naturligtvis för att visa att det vi ser på reklampelarna inte är vad vi ser på varandra. Argumentet önskar att affischerna i stället skulle visa hur de flesta kvinnor ser ut, med alla variationer och skavanker. Modellernas utseende finns alltså egentligen inte. Men med det argumentet blir det än mer eftersträvansvärt att se ut så, eftersom de uppenbarligen existerar. Man vill helt enkelt vara en av de få som har ett utseende som är så perfekt att det egentligen inte finns.

Fokus ligger fortfarande på att se ut. Och det är just att man måste se ut som är felet.

Protestaffischer med så kallade vanliga kvinnokroppar á la 'jag är nöjd med min kropp' handlar även de om att se ut. Frågan är om det verkligen är möjligt att få bort idealbilden - eller om vi måste försöka få bort att man måste se ut. Kanske måste vi komma bort från våra kroppar och våra porer över huvud taget ett tag. Att se ut är, för indoktrinerade hjärnor, så mycket viktigare än något annat. Att på en affisch se en tjej som är nöjd med sin kropp hjälper liksom inte: du måste vara snygg, och är du inte det så måste du vara nöjd med att du inte är det.

Jag vet en massa tjejer som är snygga på precis det där modellvackra viset, utan retuschering. De kommer alltid att fortsätta finnas. Problemet tror jag är att vi inte ser några bilder på kvinnor som är glada, inte för hur de ser ut, utan för att de är roliga, intelligenta, romantiska, ömsinta, litterära, tekniska och sig själva.

För vi behöver lära oss att det betyder precis lika mycket som att se ut. Och frågan är om vi gör det genom att se nakna tjejer med kejsarsnittsärr i Bon.