Kvinnorna träffade hon under sin tid som följeslagare i både Israel och Palestina.

- Jag valde mödrar för att alla har en viss känsla för mammor, säger Britta Samuelsson.

Kvinnorna kommer från olika samhällsskikt, på väggen bredvid fotot av beduinkvinnan sitter politikern, fredsaktivisten sitter bredvid bosättaren. Utställningen pågår i en månad.

Karin Sundqvist

Bildtexter:

1. Um Adel, Bureij flyktingläger i Gaza

- Jag vill bara att det ska bli fred och att mina barn ska vara lyckliga. Allt jag kan göra för att göra dem lyckliga och känna lite glädje är det viktigaste för mig. Må Gud ge oss tålamod i väntan på freden.

Um Adel har elva barn och flera barnbarn. Hon och hennes familj kommer ursprungligen från Haifa. 1948 flydde familjen och kom till Gaza. Um Adel är änka och blind sedan flera år tillbaka. Hon är helt beroende av sina döttrar. På bilden har Um Adel ett av sina barnbarn i knäet.

2. Micaela Harari, Jerusalem

- Jag är orolig för hur det påverkar mina barn att växa upp i dagens israeliska samhälle. Här har empatin blivit en lyxvara och rädslan en del av varje israels personlighet. Det är en tuff verklighet för barnen att bo i Israel, men trots den politiska situationen roar de sig också.

Israel är starkt familjeorienterat och det trivs jag med. Dessutom har jag och barnen många goda vänner. Israel är hemma för oss.

Micaela kommer från USA. För elva år sedan flyttade hon till Israel, då hennes man är israel. De båda sönerna är födda i Israel. På bilden sitter Micaela tillsammans med sina söner i en park i centrala Jerusalem.

3. Marina Sawahreh, Sawahreh

- Det är som att leva i mitten av allting. Jag har familj både i Israel och i Palestina. Det smärtar och oroar mig, när ett självmordsdåd inträffar lika mycket, som det smärtar mig, när israeliska soldater dödar araber Jag hoppas att det en gång blir fred. Det gör inte så mycket om inte jag får uppleva det, bara mina barn får det.

Marina flyttade med sin familj från Ryssland till Israel i mitten av 90-talet. Familjen är judisk, men emigrerade främst för att försöka få en bättre tillvaro än den de hade i Ryssland. Marina träffade 1999 en palestinsk man. De gifte sig och Marina bestämde sig för att konvertera till islam. Paret har två söner och bor på Sawahreh i de arabiska delarna av Jerusalem. Många av Marinas släktingar har haft svårt att förstå hennes val och en del har helt brutit kontakten med henne.

4. Aida Shibli, Jerusalem

- Vi pratar aldrig arabiska utomhus. Jag är rädd att människor ska attackera oss eller säga något ont. Det har hänt vid ett par tillfällen att personer skrikit 'åk hem till Gaza' eller 'acceptera den dominerande kulturen. Här pratar vi hebreiska'. Jag är rädd att min dotter aldrig riktigt kommer att kunna accepteras som palestinier i Israel. Som minoritet måste man alltid anpassa sig till den dominerande kulturen och dess språk. I statens ögon är hon bara ett nummer, en person som skapar ett ökat antal av palestinier inne i Israel, och det är staten rädd för. Men hon är en liten ängel.'

Aida är palestinier och israelisk medborgare. Under sin uppväxt bodde Aida i den palestinska byn Shibli i Israel, men när dottern föddes flyttade hon och Aida till Jerusalem. Aida vill att dottern ska få möjlighet att leva med två kulturer och ha både palestinska och judiska vänner. Dottern går på ett tvåspråkigt dagis i Jerusalem.

Obs! Bilderna är beskurna.

Fotnot: På onsdag den 10 november klockan 17-20 har Glassfabriken palestinsk afton. Då besöks kaféet av en israelisk och två palestinska vapenvägrare. Kristianstadgatan 16 i Malmö.