Klockan 18 på tisdagskvällen den 9 november samlades drygt 500 personer på Norra bantorget i Stockholm för att minnas Kristallnatten och verka för att det aldrig ska hända igen. Som arrangörer av manifestationen stod bland andra Stockholms LS av SAC, Suf, Ung Vänster, vänsterpartiet, Seco, LO-Stockholm, SSU, Kurdiska Riksförbundet, Grön Ungdom och Judar för israelisk-palestinsk fred.

Det var propagandaminister Goebbels som gav klarsignal på kvällen den 9 november 1938, till 'folklig vrede' mot den judiska befolkningen. Det var som hämnd för mordet på den tyske förstesekreteraren på tyska ambassaden i Paris.

Polisen skulle inte ingripa mot dem som under natten gav sig ut och krossade skyltfönster på judiska affärer och satte nästa samtliga synagogor i brand. Mobben gavs fria händer att terrorisera judar. Det ledde även till att över 30 000 judar deporterades till koncentrationsläger.

Det blev startskottet för den nazistiska regimens utrotningsmaskin, som kostade över 6 miljoner judar livet.

På Norra bantorget talade Kenneth Hermele från Judar för israelisk-palestinsk fred samt Allan från Kurdiska Riksförbundet. Hermele drog i sitt tal paralleller mellan den portvakt som hjälpte hans familj att fly från Berlin i slutet av 30-talet och de som i dag hjälper flyktingar att hålla sig undan avvisning.

Allan från Kurdiska föreningen berättade om det kurdiska folkets situation och uppmanade till respekt och solidaritet mellan folk.

Klockan 18.30 ställde folk upp sig för att med facklor, banderoller och plakat i händerna gå till Sergels torg. Slagorden ekade mellan husväggarna när manifestationen gick Kungsgatan upp, för att sedan svänga av på Sveavägen. På Sergels torg uppmanades manifestationsdeltagarna att även sluta upp till demonstrationen mot nazism och rasism som kommer att hållas på Medborgarplatsen den 11 december kl. 16.

I över tio andra städer runt om i landet hölls manifestationer till Kristallnattens minne. I bland annat Göteborg, Växjö, Malmö och Örnsköldsvik trotsade människor novembermörkret för att visa att de inte har glömt och att de inte skulle acceptera att det händer igen.