Ingen ockerlagstiftning för de afrikanska länderna
Ibland får man knäcka några ben men det är det värt. Att låna ut pengar till ockerränta är extremt lönsamt och har alltid varit en av den organiserade brottslighetens favoritsysselsättningar. Inte bara för att det ger snabba pengar, utan också för maktens skull. En taxichaufför, restaurangägare eller polis som inte klarar att betala sina galopperande skulder kan pressas att samarbeta i annan kriminell verksamhet. Hudsonfloden glittrar visserligen vackert nedanför mitt fönster när jag skriver det här, men det är inte bara på film som den amerikanska maffian dränkt dem som försökt smita från sina skulder i den.
Till skillnad från de privatpersoner som lånat pengar av maffian kan tredje världens skuldsatta länder inte åberopa någon ockerlagstiftning. Mellan 1970 och 2002 har Afrika söder om Sahara lånat 294 miljarder dollar, betalat tillbaka 268 miljarder därav, men har trots det fortfarande skulder på 210 miljarder, enligt FN. Världsbankens och IMFs politik har skiftat, men resultatet har bara blivit mer skulder.
När vissa afrikanska länder behövde ta nya lån för att betala de gamla under 1980-talet tvingades de börja odla bomull i stor skala. Dessa investeringar skulle ge några av världens fattigaste länder tillräckligt med exportinkomster för att de skulle kunna betala tillbaka sina skulder, menade Världsbanken. Men eftersom alltför många länder fått samma råd, och västvärlden subventionerar sin egen bomullsproduktion, har världsmarknadspriset sjunkit kraftigt.
Därför har länder som Mali under 1990-talet åter behövt ta nya lån för att betala räntorna på de gamla. Och återigen har Världsbanken och IMF ställt tvivelaktiga ultimatum för att bevilja nya lån: el- och vattenmonopolen måste avregleras och privatiseras. Statliga bolag har slumpats till västerländska multinationella bolag.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt om vissa afrikanska politiker talar om IMF och Världsbanken som Afrikas fiender. Förr kontrollerades Afrika av franska eller brittiska soldater. I dag skickar vi ekonomer från internationella kreditinstitut som representerar hela den rika världens intressen, menar till exempel Malis tidigare kulturminister Amadou Traore.
För första gången har nu också en av dessa experter erkänt, inte bara att han skrivit falska rapporter för att lura låntagarna, utan att han dessutom gjort det på uppdrag av den amerikanska säkerhetstjänsten NSA. På 1970-talet var John Perkins chefsekonom åt en internationell konsultfirma och förhandlade med statschefer och ministrar. Samtidigt var Perkins en "ekonomisk hit man" som också skulle tillvarata sitt lands ekonomiska intressen. Hans uppdrag var att få utvecklingsländer att låna mer pengar till infrastrukturprojekt än de skulle kunna betala tillbaka. För att lyckas med det skrev han ekonomiska prognoser som inte bara var överoptimistiska utan också medvetet lögnaktiga. Falska rapporter, mutor och utpressning var gängse metoder för att binda strategiskt betydelsefulla länder till USA med hjälp av skulder till och garantera att uppdragen och pengarna aldrig lämnade USA, utan bara fördes över till amerikanska bolag som Haliburton.
Nu för tiden behövs dock inga ekonomiska hit men, menar Perkins. En kombination av egna ekonomiska intressen och en uppriktig tro på ekonomisk teori (i olika skepnader) är tillräckligt för att upprätthålla västs kontroll över tredje världen.
John Perkins
Titel: Confession of an Economic Hit Man
Bokförlag: Berett Kohler