Or I will just remain as a woman. Hon är 17 år, gravid i sjunde månaden och har genom tolk svarat på min fråga om hon vill fortsätta studera när barnet är fött.

I ett samhälle där organiserad barnomsorg är något sällsynt, de allra flesta är småskaliga bönder och många slutar skolan i förtid när det inte finns pengar till skolavgifter eller på grund av tidiga graviditeter, är denna 17-årings syn på tillvaron inte ovanlig. Det som slår mig hårdast i magen är självklarheten i hennes uppfattning om vad det är att vara kvinna: stanna i hemmet, sköta om barn och make och kanske även de egna odlingarna.

På mödravårdscentralen uppe bland bergen i östra Uganda har barnmorskor och sköterskor fått speciell utbildning i hur de ska hantera tonårsmammor och gratis p-piller delas ut. Trots det läser jag i journalerna om patienter i 20-årsåldern som har flera barn. Jag får träffa en 23-årig kvinna som just fött sitt femte barn och som nu vill använda sig av familjeplanering, det vill säga p-piller, men hon är inte säker på om hennes make vill. Hon slutade skolan efter första klass, när hennes föräldrar vägrade betala skolavgiften.

Utbildning är inte främmande för kvinnor i Uganda; fri grundskola och kvotering på universitetsnivå är några av statens sätt att jobba för ytterligare förbättringar på området. Men så länge en 17-åring ser på studier som något utöver vad det är att vara kvinna, så finns det fortfarande mycket kvar att göra.

Efter att ha mött ett antal kvinnogrupper och diskuterat genus-frågor med många av de människor jag träffat under tre månader i Uganda, har jag insett att den gängse definitionen av könsbalans inte går hand i hand med vad jag skulle vilja.

- Nu har vi minsann jämställdhet, tack vare president Museveni. Vi blir inte misshandlade av våra män längre, säger en grupp kvinnor till mig.

Samma kvinnor som under vårt möte suttit på mattor på golvet, medan de få närvarande männen intagit stolarna. Kvinnan vars hem vi befinner oss i delar sin make med tre andra kvinnor, men han bor oftast i hennes hem. Eftersom han har täckning på mobilen där, forklarar han vänligt för mig.

Tanken slår mig att jämställdhet i Uganda kan liknas vid negativ fred; det är inte fullt krig, men samtidigt saknas en grundläggande rättvisa, stabilitet och trygghet i relationen mellan könen. Om negativ fred accepteras som fred slutar man att sträva efter den positiva freden. På samma sätt kan arbetet för jämställdhet mellan könen bromsas upp när kvinnor nöjer sig med att inte bli misshandlade, men utan protest sitter kvar på golvet.

Tillbaka till mödravårdscentralen och 17-åringen. Hon slutade skolan i sjunde klass, gifte sig och blev strax därefter gravid. Hon verkar tycka att det skulle vara okej att gå tillbaka och fortsätta sin utbildning, om någon kan stötta henne ekonomiskt vill säga, men hon är lite rädd för att bli retad och kallad för mamma. Dock uttrycker hon ingen större längtan efter att få studera vidare. Hon kan ju fortsätta att vara kvinna.