Jon Weman

Fördjupning


Jon Weman
Fria.Nu

Från AK-jobb till AGA

Många drabbade uppfattar försämringarna i de arbetslösas villkor som en ny och svårbegriplig utveckling. Men i själva verket finns det klara linjer och teman som återkommer i den svenska arbetsmarknadspolitikens historia.

Under 1400- och 1500-talen slog ett internationellt marknads-

system igenom som omfattade Nya Världen, Väst- och Östeuropa, och som förde med sig ökande klassklyftor och utslagning. Skaror av arbetslösa - ordet existerade inte utan man talade om landsstrykare eller liknande - drog runt på vägarna eller samlades i städerna, och under denna tid började de första tvångslagarna mot lösdriveri att instiftas.

I 1885 års Lösdrivarelag (som på pappret avskaffades först 1965) definieras en lös-

drivare som en person som: 'stryker omkring utan att söka ärligen försörja sig och tillika förer ett sådant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning och sedlighet'. Lagtexternas ordalydelse förändrades över århundradena, men innebörden var alltid likartad: tiggare, prostituerade och personer i allmänhet som påträffades på landsvägarna utan pengar på fickan kunde gripas och dömas till tvångsarbete i åtskilliga månader.

På 1700-talet utnyttjades denna tvångs-

arbetskraft i Sverige, liksom i många länder, särskilt inom den växande textilindustrin. Spinnhus för kvinnliga arbetsfångar fanns på Norrmalm i Stockholm, i Göteborg och i Norrköping; i Stockholm sysselsattes tiggarpojkar och andra vanartiga barn i samma hus med att riva brasiljeträ till färgpulver. Arbetet kunde vara upp till 18 timmar per dag. Manliga arbetsfångar kunde bland annat utnyttjas vid byggarbeten. Det är exempelvis arbetskompanier av lösdriveridömda som gjort grovarbetet vid bygget av Kungsholms Fort i Karlskrona, numera världsarvsklassat. Även mer eller mindre arbetsföra personer inom kommunernas fattigvård kunde sättas i arbetshus - fattigvårdsstyrelsen hade 'husbonderätt' över dem.

I Nordisk Familjeordbok från 1876 definieras 'arbetshus' som dels 'förbättrings- och tukt-anstalter för tiggare och lösdrivare' dels som institutioner inom fattigvården där de 'framförallt vara ett medel, varigenom personer som ej nödvändigt behöva fattigvård, skola avhållas att begära sådan, då fattigvården i arbetshuset är förenadt med arbete och sträng tukt.'

De som av arbetslöshet drivits till tiggeri och luffande betraktades som synes som moraliskt förfallna individer, i behov av samhällets uppfostran.

Mellankrigstiden karaktäriserades av återkommande ekonomiska kriser med nöd och massarbetslöshet i sina spår. 1914 inrättades den statliga Arbetslöshetskommissionen, som inom några år skulle få mycket att göra. Dess uppgift var att organisera nödhjälps-

arbeten - så kallade AK-jobb, vanligen byggen och anläggningar av olika slag. Det kunde vara järnvägsbyggen, kanalbyggen som Sotekanalen i Bohuslän eller, som i Örebro, anläggandet av ett nytt badhus. Bara familjeförsörjare hade rätt till AK-jobb, där de betalades långt under gängse avtal, arbetade under dåliga förhållanden och levde inhysta i baracker, ofta långt hemifrån.

Evert Lööf var stenhuggare och socialist från Roslagen och har lämnat en skildring av förhållandena där. Att komma in i AK-

jobbarnas baracker var 'som att stiga ned i underjorden, så stor var misären', berättar han. Men de arbetslösa överlevde genom att hålla ihop: de som fick tillfälliga jobb gick ibland frivilligt ner i arbetstid för att bereda plats för sina kamrater, och de som hade mat delade med sig.

Liknande formella eller informella föreningar av arbetslösa, vissa med tusentals medlemmar, uppstod över hela landet. De ägnade sig åt praktisk solidaritet som insamlingar, men också åt demonstrationer och annan politisk kamp för riktiga arbeten. 1933 anordnades till och med två 'luffarriksdagar' av den tidens hemlösa, där de formulerade krav på arbeten och bostäder.

Den syndikalistiske historieskrivaren Ingemar Sjöö konstaterar att AK-jobben snabbt kom att fungera dels som ett billigt sätt för stat och kommuner att få redan beslutade projekt genomförda utan att behöva anställa reguljär arbetskraft, dels som ett politiskt kontrollinstrument: 'Uppkäftiga syndikalister, kommunister och vänstersossar skickades på AK-jobb i andra ändan av landet, i extremfallen hundra mil från familj och vänner, medan beskedliga gråsossar med mössan i hand kunde få något trevligare AK-jobb i sin egen hemtrakt.'. AK-jobbare kunde också kommenderas in som strejkbrytare.

Syndikalistfacket SAC tog också strid mot AK-jobben, till skillnad mot LO som länge stödde systemet. SAC bekämpade Arbetslöshetskommisionens projekt med agitation, blockad och sabotage. Den hårdaste striden stod kring järnvägsbygget mellan Jönköping och Ulricehamn, 'Svältbanan' kallat, där ständiga blockader gjorde att arbetet låg stilla halva anläggningstiden.

Hur miserabla förhållandena på AK-jobben än var i praktiken innebar de ändå rent ideologiskt ett erkännande av arbetslösheten som ett samhällsproblem, snarare än en fråga om lättja och misskötsamhet hos den enskilde. Att ta ett AK-jobb var heller inte skambelagt på samma sätt som att söka fattigvårdens hjälp.

Pressade av kritiken från de arbetslösas rörelser rörde sig socialdemokratin och LO mot slutet av 1920-talet mot en alltmer kritisk hållning, och under 1930-talet började systemet avvecklas för att 1939 vara helt avskaffat.

Med början på 1930-talet kom de oreglerade, krisdrabbade marknadsekonomierna att på många håll runt om i världen att ersättas av olika sorters välfärdsprojekt och statsreglerad kapitalism - i Sverige i form av det social-

demokratiska Folkhemmet. Den arbetsmarknadspolitiska aspekten av Folkhemmet var den fulla sysselsättningens politik och mer specifikt arbetslinjen: samhället skulle så snabbt som möjligt sätta varje arbetslös individ i arbete.

Flyttlasspolitik och omskolning syftade till att eliminiera 'flaskhalsar' på arbetsmarknaden; människorna skulle effektivt flyttas till de landsändar och de branscher där det fanns behov av arbetskraft. Kunde Arbetsförmedlingen ändå inte hitta ett vanligt jobb inom rimlig tid, hade den arbetslöse rätt att kräva beredskapsarbete - 'samhällsnyttigt arbete till marknadsmässig lön'. Individen ansågs ha en skyldighet att ta de arbeten som erbjöds, men samhället ansågs samtidigt ha en skyldighet att erbjuda denne dem, i enlighet med grundlagens skrivning 'Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga den enskildes rätt till/.../arbete.'

Förutom medkänsla med de arbetslösa (och rädsla för deras organisering) fanns det ytterligare skäl till nya uppfinningar som arbetslinjen och garanterad inkomst genom de fackliga A-kassorna, som från och med 1935 började få stöd med statliga medel. Enligt den då dominerande ekonomiska teorin, keynesianismen (faktiskt utvecklade svenska ekonomer i den så kallade Stockholmsskolan liknande idéer samtidigt med Keynes själv), var statens roll att stabilisera marknadsekonomin genom att strama åt i högkonjunktur och stimulera efterfrågan i lågkonjunktur. Mer pengar åt de arbetslösa medförde att de i sin tur konsumerade mer, och därmed hjälpte till att sätta fart på hjulen i produktionen.

Forskaren Gunnar Thorell har gjort en (inte uttömmande) lista på de arbetslösas insatser i Stockholm under denna tid: 'Bromma Flygfält, Södra Skogskyrkogårdsmuren, Norra Kyrkogården, Råcksta Kyrkogård, Flaten, Farstanäset, Ågesta, Kärsö, Rånö, Skå-Edeby, Hellas, Högantorp, Nåttarö, Gålö, Tyresta Nationalpark, Tyresö Slott, Barnens Ö, Riddersvik, Angarn, Långholmsparken, banvallarna för tunnelbanan, oräkneliga lekplatser, många mil av strandvägar, parker, skogsområden, koloniområden, kajer' - arbeten som bidragit till att göra Stockholm till en attraktiv stad och bland annat höjt fastighetsvärden, men som ytterst sällan omnämns. På Tyresta Nationalparks hemsida står exempelvis ingenting om några arbetslösa, konstaterar han.

Villkoren under denna period var en avspegling av grundarrangemanget i välfärdssamhället: staten garanterade förhållandena för en effektiv kapitalistisk produktion - i detta fall, tillgången på den arbetskraft som behövdes i produktionen och efterfrågan på de produkter som producerades - samtidigt som den så långt som möjligt försökte avhjälpa oönskade sociala konsekvenser av det ekonomiska systemet, som arbetslöshet.

Nya tider skulle komma. Den under 1970- och 1980-talet framträngande nyliberalismens arbetsmarknadspolitiska teori var idén om en naturlig arbetslöshetsnivå eller NAIRU, lanserad av Milton Friedman och Edmund Phelps 1968. Sjunker arbetslösheten under den nivån antas företagen bli tvingade till

lönehöjningar för att locka till sig arbetskraft, och för att bibehålla sin vinstnivå måste de sedan i sin tur höja priserna. Inflationen skenar då, enligt teorin, iväg okontrollerat. Fast grundlagens skrivning om 'rätten till arbete' fortfarande inte ändrats, har teorin efterhand kommit att omfattas av en allt större del av det svenska politiska etablissemanget. 1997 avslöjade ETC att Riksbanken, Konjunktur-institutet och Finansdepartementet alla gjorde beräkningar på en 'naturlig arbetslöshets-nivå' för Sverige.

1985 kom det första konkreta steget tillbaka, när den enskildes rätt att rikta krav på samhället om beredskapsarbete avskaffades - en förändring som då passerade obemärkt förbi, i en situation med nästan obefintlig arbetslöshet.

För att arbetslösheten verkligen ska hålla inflationen nere krävs enligt teorin att människor vill lämna den. Ju mer intensivt de söker efter ett jobb, desto bättre. Därför måste arbetslösheten göras till ett obehagligt alternativ. Samtidigt som hundratusentals sparkades vid 1990-talets början genomfördes den ena försämringen efter den andra av deras livsvillkor. 1993 sänktes ersättningen i A-kassan från tidigare 90 procent till 75 procent (numera återställd till 80 procent). Samtidigt försvann rätten för äldre att få ut ersättning utan att behöva presentera bevis på sitt jobbsökeri för arbetsförmedlingen - detta alltmedan deras möjligheter att faktiskt finna arbete var mindre än någonsin. Kraven på vad som räknades som att 'stå till arbetsmarknadens förfogande', och därigenom kvalificera sig för ersättning, specifierades och skärptes. Beredskapsarbeten ersattes av ALU-arbeten, med lägre ersättning och mindre resurser. En 'bortre parentes' i arbetslöshetsförsäkringen diskuterades - du får ett eller två år på dig att hitta ett arbete, sedan återstår bara socialen.

Liksom under krisåren under förra seklets första decennier samlades de arbetslösa åter-igen till organiserat motstånd. Undersköterskan Therese Rajaniemi ledde ett upprop, blev den första någonsin utan akademisk titel eller officiell position som fick publicera sig på DNs debattsida och blev snabbt ett rikskänt fenomen. Lokala föreningar skapades på en rad orter i landet. Sveriges Arbetslösa Kvinnor med Lillebeth Nordkvist i spetsen talade om att bilda en 'riskfond', en de arbetslösas strejkkassa som skulle ge möjlighet att motsätta sig AFs order. Att dela på jobben genom sänkt arbetstid var ett centralt krav som omfattades av nästan alla grupper.

Men framgångarna från 1920-talet kom inte att upprepas. Försöket att bilda en riks-organisation, Alliansen För Arbete, slutade i splittring och kollaps. Rajaniemi klagade på 'ständiga personkonflikter', men många retade sig på hennes egna ambitioner på en riksdagsplats. Hon såg positivt på att 'sympatisörsorganisationer' som socialdemokratiska Broderskaparna deltog i Alliansen För Arbete - andra såg dem tvärtom som infiltratörer som saboterade alla försök till självständig organisering från de arbetslösa och tog udden ur deras radikala krav. Med centralorganisationens kollaps försvann rörelsen som en röst i den offentliga debatten, och de lokala föreningarna lyckades aldrig finna metoder för effektivt motstånd.

Alliansen För Arbetes förra sekreterare Fred Torssander ser en naiv inställning till det politiska etablissemanget som en av förklaringarna till misslyckandet: man gjorde sig beroende av kommunala bidrag och lokaler som drogs bort när organisationerna blev för kritiska, och man litade på löften från framför allt vänsterpartiet och miljöpartiet som aldrig infriades.

Mot decenniets slut kom en ny serie försämringar. 1998 infördes den så kallade Ungdomsgarantin, som innebar att ungdomar efter 90 dagars arbetslöshet skulle placeras i arbetsmarknadspolitiska åtgärder - i praktiken handlade det om enkla utbildningar med oftast små resurser, 'jobbsökaraktiviteter' där de arbetslösa stängdes in i lokaler med datorer och telefoner, och bidragsarbete (workfare - arbete utan anställning) i form av 'arbetspraktik', som kommit att ersätta ALU-

jobben. 1998 ändrades Socialtjänstlagen så att även socialbidragstagare kunde krävas på motprestationer för att beviljas bidraget. Samma år infördes Aktivitetsgarantin, AGAn kallad, med stöd från samtliga riksdagspartier, som föreskrev samma sorts åtgärdsplacering för en betydligt större grupp - samtliga personer som 'är eller riskerar att bli långtidsarbetslösa'. I praktiken placerades människor i Aktivitetsgarantin när de närmade sig utförsäkring från A-kassan. Tidigare hade arbetsmarknadspolitiska åtgärder av olika slag gett rätt till en ny A-kasseperiod; de nya systemen innebar däremot permanent placering i den ena åtgärden efter den andra.

2003 skärptes reglerna ytterligare, så att det blev svårare att genom upprepade ströjobb ta sig ur Aktivitetsgarantin och skaffa en ny A-kasseperiod. Ungefär samtidigt, och utan något formellt riksdagsbeslut, hårdnade arbetsförmedlingarnas praxis så att arbetslösa började förvisas till Aktivitetsgarantin redan efter 300 dagar, i stället för som tidigare varit vanligt först efter 600 dagar.

Den nya politiken använder välfärdsstatens socialterminologi - LO-ekonomen Dan Andersson förklarade exempelvis att målet med Aktivitetsgarantin var att 'ge närhet, stöd och värme'. Men vid närmre granskning är det snarare parallellerna till politiken 70-80 år tidigare som framträder. 'Förbättring och tukt' har blivit 'motivationshöjning' och 'träning i social kompetens' - de arbetslösa antas åter-igen vara i behov av myndigheternas uppfostran. Nu som då används tvångsåtgärder som ett billigt sätt att få nödvändiga arbetsuppgifter gjorda, särskilt inom kommunerna. Och återigen har det utvecklats ett system för att upprätthålla social kontroll; Fred Torssander konstaterar att införandet av Aktivitetsgarantin krossade det som vid det laget fanns kvar av de arbetslösas föreningar, genom att splittra medlemmarna och skicka iväg dem på olika projekt, där de hålls under uppsikt och hotet om att utförsäkras skapar rädsla för att protestera.

Under 1990-talet handlade den politiska diskussionen fortfarande om att skapa jobb, och de förslag som lades fram - från arbetstidsförkortning till försämrad anställningstrygghet - var tvungna att rättfärdigas i förhållande till det målet. 1996 lovade statsminister Göran Persson att sänka arbetslösheten till 4 procent, och i början av 2000-talet nådde regeringen faktiskt dit - på pappret, genom att kraftigt öka intagningen i olika åtgärder. Inte minst det så kallade Kunskapslyftet, en kortvarig men massiv satsning på vuxenutbildning, svalde många arbetslösa som i statistiken kunde klassas om till 'studerande'.

Det förefaller samtidigt ha blivit en vändpunkt i den offentliga debatten. Från och med den tidpunkten började 'arbetslöshet' sakta omdefinieras till en fråga om 'bidragsberoende', och frågan om att skapa arbetstillfällen började få stå tillbaka för diskussioner om fusk i försäkringssystemet och 'individens drivkraft att arbeta'. Medan socialdemokratiska politiker som dåvarande arbetsmarknadsminster Margareta Winberg så sent som 1997 offentligt hävdade att regeringen alltjämt strävade efter full sysselsättning, kan i dag personer som AMS-chefen och förre LO-ekonomen P-O Edin framträda öppet som anhängare av teorin om en nödvändig arbetslöshetsnivå.

Fortfarande existerar en del motstånd mot politiken, både individuellt (till exempel att ordna sjukskrivning som ett sätt att undkomma tvångsåtgärder) och i form av ofta informella lokala eller internetbaserade nätverk av arbetslösa.

En protestkampanj lyckades exempelvis under 2003 stänga det avskydda Projekthuset Lindängen i Malmö. Men det är en betydligt mer defensiv rörelse än 90-talets - man vänder sig mot själva arbetsmarknadsåtgärderna eller mot de mest extrema varianterna av dem, snarare än mot arbetslösheten i sig och det samhälle som genererar den.

Genom åren har politiken som synes gått igenom många förändringar, men det finns en gemensam nämnare. Hur reglerna sett ut har inte styrts av mänskliga behov, utan av det ekonomiska systemets behov av människor som arbetskraft och arbetslösa.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Hur långt räcker maten?

Världens befolkning ökar medan matproduktionen hotas av allt från klimatförändringar till utfiskning.

Fria.Nu

© 2024 Stockholms Fria