Den historiska vänstersegern i valet den 31 oktober i fjol färgade den politiska kartan över Latinamerika en nyans rödare. Center-vänsterkoalitionen EP-FA-NM (Encuentro Progresista-Frente Amplio-Nueva Mayoría) erövrade, förutom presidentposten, egen majoritet i kongress och senat.

För första gången sedan självständigheten, med undantag för

militärdiktatur, förlorar de traditionella partierna, Partido Colorado och Partido Blanco, makten i det

lilla landet mellan Argentina och Brasilien på Sydamerikas östkust.

Latinamerikas vänsterregeringar i de nämnda grannländerna, samt i Venezuela och på Kuba, välkomnar sina nya lagkamrater i Uruguay.

Den viktigaste medlemmen i alliansen, Frente Amplio, har sedan grundandet 1971 haft ett stadigt växande inflytande över Uruguays politiska och kulturella liv. FA bildades av socialister och kommunister, där många stödde Tupamaros-gerillans väpnade kamp, men utvidgades snart till att omfatta kristdemokrater och avhoppare från de traditionella partierna. Tack vare grundarnas flexibilitet i strävan att skapa en massrörelse blev ledaren för rörelsen en general i den armé Tupamaros bekämpade, den nyligen avlidne Líber Seregni.

Under militärregimen 1973-85 blev Fronten en del av 'motståndskulturen' och ständigt närvarande i sociala protester och i kulturlivet. Efter diktaturen bedrev FA opposition mot de demokratiska regeringarnas nyliberala politik. Fronten har även vunnit i popularitet tack vare sitt sätt att styra huvudstaden Montevideo, där hälften av landets 3 miljoner invånare bor.

I ett land där socialdemokratiska reformer genomfördes i början av 1900-talet har FAs värderingar som social rättvisa, nationell suveränitet och ingen korruption, blivit synonymt med sunt förnuft. FA är i dag en massorganisation med cirka 200 000 medlemmar, med förgreningar i så gott som hela det uruguayanska samhället.

Flera av de nyvalda parlamentarikerna deltog i den väpnade kampen mot militärregimen under diktaturen. Den senator som fick flest röster, José Mujica, var en av ledarna för Tupamaros-gerillan och tillbringade flera år i fängelse under juntatiden. Mujica lämnar dock senaten för posten som jordbruksminister. Den före detta gerillakämpen blir därmed kollega med den tidigare chefen för Texaco i Uruguay, Jorge Lepra, som tar över som industriminister.

Trots att Uruguays nya regering har egen majoritet i kongress och senat, och att oppositionen är kraftigt försvagad, finns det anledningar för Tabaré Vázquez att oroa sig. De politiska skiljelinjer som FA lade åt sidan i sin strävan efter presidentmakten kommer sannolikt att leda till interna konflikter. Det är även osäkert huruvida en center-vänsterkoalition kan skapa bestående förändringar i ett litet land med stora skulder, och som dessutom befinner sig i ekonomisk kris.

Det är troligt att Vázquez, medveten om att han behöver draghjälp från sina betydligt större grannländer, kommer att satsa på att stärka det regionala samarbetet i Latinamerika. Han har redan förklarat att de diplomatiska relationerna med Kuba, som avbröts under den föregående mandatperioden, kommer att återupptas.

De förhoppningar en stor del av uruguayanerna har på sin nya regering påminner om optimismen i Brasilien vid Lulas tillträde som president för två år sedan. De närmsta året kommer att utvisa om Vázquez förmår ändra den politiska kurs som nyliberala ekonomer stakat ut under snart två årtionden.