I slutet av 2003 gjorde Barnombudsmannen, BO, en undersökning om hur FNs barnkonvention tillämpas i landets kommuner och landsting. Sedan Sverige skrivit under konventionen är den nationella strategin att allt beslutsfattande i stat, kommun och landsting ska ha barnperspektiv. Det är önskvärt, men inte obligatoriskt, att kommunerna har en handlingsplan för barnperspektivarbetet.

I BOs rapport uppger 93 procent av kommunerna att barn och ungdomar har en möjlighet till inflytande, 64 procent har beslutat att tillämpa barnkonventionen i sitt arbete. Arbetet ser lite olika ut, en del jobbar med barnchecklistor som alla kommunala beslut ska checkas mot, några redovisar arbetet i årliga barnbokslut och på en del håll har man kommunala barnombudsmän.

- En del kommuner har kommit väldigt långt, säger Barnombudsman Lena Nyberg, de skapar inflytande för barn och unga och samverkar med andra. Det är få kommuner där det fungerar idealt, men det finns exempel där det fungerar riktigt bra.

En av BOs uppgifter är att utbilda och informera om barnkonventionen, och Lena Nyberg märker en ökad medvetenhet om att barn och unga har särskilda behov.

- Men det finns mycket kvar att göra med attityderna i samhället, säger hon. Nu har man en helt annan syn på vad barn och unga ska behöva stå ut med än vad som gäller för vuxna. Arbetsmiljön i skolan till exempel, med buller, mobbning, trist skolmat och dåligt fungerande toaletter, skulle vuxna inte finna sig i. Vart femte år skickar regeringen en rapport till FNs barnrättskommitté om hur man arbetar med konventionen. I sitt senaste svar riktade barnrättskommittén skarp kritik mot Sverige, bland annat tyckte den att man borde ha ett tydligare barnperspektiv på till exempel arbetet i domstolarna. Lena Nyberg håller med om att barnperspektivet borde användas mer.

- En femtedel av de som bor i Stockholm är barn under 18 år. Det är en stor grupp, som inte har direkt inflytande. De finns normalt inte representerade när man fattar beslut som rör barn, trots att barnen kommer att leva med en del av de här besluten länge till.

Stockholm är en av de kommuner som beslutat att tillämpa barnkonventionen i arbetet. Sen 1997 finns en barn- och ungdomspolicy, och när den reviderades 2003 skrevs en barnchecklista in. Tanken är att alla beslut som tas checkas mot listan, för att kolla att de inte går emot ungas intressen. Hur stort inflytande barn och unga har beror mycket på var de bor, i vissa stadsdelar konsulterar man ett ungdomsråd, i andra har unga inflytande via internet.

När SFT ringer för att prata med den som är ansvarig för arbetet med barnkonventionen är det ingen på kommunen som riktigt vet vem man ska fråga. Samtliga förvaltningar ska själva utvärdera sitt barnperspektivarbete i verksamhets-

planerna, det finns ingen översikt på vad som görs.

Lars-Åke Henriksson, socialdemokratisk ledamot i kommunfullmäktige, tycker inte att det räcker. Tillsammans med Maria Hassan, s, motionerade han 2001 om att kommunen borde ha ett eget barnombud, som skulle ge ökat fokus åt barn- och ungdomsfrågor.

- Annars blir det lätt så att 'allas ansvar är ingens ansvar'. Jag skulle önska att stadens revisorer gjorde en specialgranskning, där man gick igenom policyn i alla planer och dokument. Nu finns risken att den försvinner bland allt annat, säger Lars-Åke Henriksson.

Motionen skickades ut på remiss, och svaret blev att man inte ville bygga upp ett system parallellt med ett redan existerande. Eftersom det finns en barnombudsman på nationell nivå tyckte man att det inte behövdes ett kommunalt barnombud, barnfrågor skulle nog kommunen klara ändå.

- Men barnen har ju ingen som talar för dem, säger Lars-Åke Henriksson, de vet ju inte var de ska vända sig. Man lyssnar på ett misshandlat barn, men inte på barn i allmänhet. Om fler får upp ögonen för frågan kanske det går.