Johannes Paulus II var älskad men inte för det han stod för
Plötsligt är det bara präster i rutan. Hur jag än flippar så sitter de där i den amerikanska tv:n och talar i imperfekt om Johannes Paulus II. Det tar någon timme innan jag inser att han inte är död ännu och sedan lever han ytterligare ett dygn. Det är nästan bara i film och sportkanalerna man kan undkomma strömmen av minnesord.
Påven var älskad men inte för det han stod för: man tyckte om sångaren men gillade inte melodin som någon påpekade. Jag tror det stämmer. Jag tror också att man skulle kunna tillägga att inte ens de katoliker på norra halvklotet som säger att de gillar kyrkans budskap verkligen gör det.
Att döma av de låga födelsetalen i ett katolskt land som Italien så måste de flesta använda preventivmedel. Påven var som den där gamla rulltårtan som legat längst in i skafferiet så länge att ingen kan minnas varifrån den kommer. Det är något äldre generationer gillade bättre än vi gör fast om vi skulle sakna bättre sent en kväll när affären är stängd så kan vi sätta i oss en skiva för den tycks sakna bäst före-datum.
Frågan är om ens Johannes Paulus fullt ut följde sina egen övertygelse. Eftersom han ansåg att livet är heligt var han emot att man tog bort de slangar som hållit en hjärnskadad amerikansk kvinna vid liv i 15 år. Själv föredrog han dock att dö i sitt eget hem i stället för på sjukhuset.
Kanske ville han inte riskera att den moderna sjukvården skulle upprätthålla hans liv på konstgjort vis en längre tid. Kanske är det inte riktigt samma sak att ta bort slangar och apparater som att se till att de aldrig tas i bruk men kan ju undra vad som skulle hända med katolska kyrkan om dess överhuvud tillåts ligga i koma i åratal. I mediavärlden är det en självklarhet att det var Johannes Paulus som fick östblocket på fall men jag är inte säker på vad man egentligen menar när man säger något sådant. Handlade det om andlig hunger eller tomma butikshyllor? Är det någon som tror att kommunismen överlevt om påven välsignat den?
Religion har egentligen aldrig varit en stark samhällsförändrande kraft. Frågan är om religionen inte mer avspeglar de värderingar som finns i samhället som i sin tur kommer ur den socioekonomiska situationen. Den som tycker att det låter för marxistiskt borde fundera på det här med kvinnliga präster.
Bara tanken var absurd i 2 000 år men har nästan blivit en självklarhet i takt med att dörrarna öppnats för kvinnor inom andra yrken de senaste 50 åren. Att 'kvinnan ska tiga i församlingen' har plötsligt förlorat sin tidigare glasklara innebörd. Muslimers förhållande till alkohol är ännu mer godtyckligt. I Koranen prisas faktiskt vinet i en sura (XVI,67) och även om de troende uppmanas att inte be när de är fulla (IV, 43 ) så sägs det att finns floder av vin i paradiset och ingenstans finns det ett direkt förbud mot att dricka alkohol. Så var förbudet mot alkohol i ett land som Saudiarabien än kommer ifrån så inte är det från Koranen.
Men eftersom religion handlar om moral och tv är bra på att visa moraliska konflikter riskerar den som försöker förstå världen genom det man ser i rutan att få en närmast hegeliansk världsbild. Historien blir en moralisk kamp mellan mäktiga män. De onda och goda som baby Bush brukar säga. Orsak och verkan byter plats. Den som tittar för mycket på tv tror att hunden blir glad om den viftar på svansen eller att Johannes Paulus krossade de polska kommunisterna.