• Mates of State spelade skruvad orgelpop
Göteborgs Fria

Umeå Open: Recensioner fredag

Mates of State

Kori Gardner och Jason Hammel sa för några år sedan upp sig från sina jobb som lärare och cancerforskare, gifte sig och gav sig ut på turné för att spela skruvad orgelpop i sitt band Mates of State. Sedan dess har det blivit tre album och mängder av spelningar runt om i världen för den San Fransiscobaserade popduon. Det är en upplevelse att se deras samspel på scen; Kori vid orgeln och Jason bakom trummorna. De har arrangerat instrumenten sida vid sida så att de hela tiden kan hålla ögonkontakt och emellanåt stirrar de nästan vilt på varandra. Musiken är dynamisk och pendlar mellan att vara finstämd och indie-skränig ofta i en och samma låt. Kori sjunger och skriker omvartannat, samtidigt som hennes fingrar flyger över orgeltangenterna. Hela tiden trollar hon fram nya ljud. De festivalbesökare som hoppat över The Ark och tagit sig till den mindre scen där Mates of State spelar bjuds på en smått fantastisk avslutning på fredagskvällen när Jason och Kori avrundar med Nicos "These Days".

The (international) Noise Conspiracy

T(i)NC är tillbaka på hemmaplan och det är tydligt att de öser på med allt de har. Trots bitvis sviktande låtmaterial håller de publiken i ett järngrepp. Dennis Lyxén far omkring över scenen, gör tvåmetershopp från högtalare, tar punggrepp och vickar på höfterna - hela tiden uppbackad av ett genomtight band. I mellansnacket förklarar Lyxén att Pagrotsky vill ta död på rockmusiken med en decibelgräns på rockkonserter, efter att ha förklarat och gjort alla uppmärksamma på den nya regeln är det naturligtvis dags för punkarna i T(I)NC att bryta mot den och höja volymen ytterligare. När sedan bandet levererar sin kanske starkaste låt 'Capitalism stole my virginity' stämmer allt, Lyxén låter sig slukas av publiken, försvinner ner i publikhavet men dyker upp på någons axlar precis lagom till refrängen. De avslutar spelningen med att stå sida vid sida med vänsternäven mot skyn och Lennons 'Power to the People' i högtalarna. På det hela taget är det revolutionsromantik när den är som bäst.

Lady Sovereign

Enligt sig själv är hon: 'The white midget' som levererar texter som är som vänsterkrokar mot ordspråkens fula feja. Lady Sovereign är 19 år men har redan fått en hel del uppmärksamhet när hon supportat hiphopstorheter som D12 och The Streets. Den brittiska MC:n bjuder en entusiastisk publik på tung vibrerande bas och hookig, radiovänlig hiphop. Det är medryckande och hon når verkligen fram med sin tuffa attityd och kvicka rhymes.

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Komika och den svenska serieboomen

Det svenska serieklimatet har länge varit bistert, även med nordiska mått mätt. Men det senaste året har en handfull nya, mindre serieförlag växt fram. Komika är ett av dem. Bakom det står förläggaren Mikke Schirén, som söker föra hem lite europeisk värme.

Fria.Nu

Dagar i en reservdelsmänniskas liv

Det är en obehaglig framtidsvision som Ninni Holmqvist tecknar i sin nya roman Enhet. I ett framtida ultra-utilitaristiskt, kapitalistiskt Sverige skiljer staten mellan nyttiga och onyttiga människor.

Fria.Nu

Lyriskt anstrukna skräcknoveller

Debutanten Martin Engbergs noveller rör sig i gränslandet mellan dröm, minne och det närvarande. Engbergs lyriskt anstrukna prosa grumlar suggestivt verklighetens konturer. Den högst medvetna ovissheten i anförandet skapar ett obehag som gör det svårt att som läsare slappna av, det som sker måste hela tiden omprövas. Engberg använder inga stora gester, det Sverige som tecknas är mycket likt vårt, men där finns alltid en öppning i texten som subtilt släpper in det övernaturliga och magiska.

© 2026 Stockholms Fria