I EU-parlamentet finns sedan många år en interparlamentarisk grupp, som särskilt uppmärksammar Västsaharafrågan. Jag har själv deltagit i den gruppen. Jag satt också mellan 1999 och 2004 i parlamentets Maghreb-delegation och representerade dessutom den förenade vänstergruppen i en särskild ad-hoc-grupp, som sändes till området för att särskilt sätta sig in i frågan för EU-parlamentets räkning. EU-parlamentet har faktiskt mer eller mindre årligen uttalat sitt stöd för de av FN framlagda och av Polisario och Marocko antagna fredsplanerna.

Det sägs ofta att EU ska tala med 'en röst' i utrikespolitiska frågor. Olika nationella intressen lyser dock ofta igenom, varför ministerråden hittills vägrat att på något sätt sätta press på Marocko att faktiskt konkret anstränga sig att uppnå positiva resultat.

Spanien har stora ekonomiska intressen i fosfatgruvorna i Västsahara. Frankrike och USA letar olja utanför kusten, på ockuperat område.

EU deltog också i kapplöpningen om fiskeriavtal utanför den västsahariska kusten. Ett fiskeriavtal som skulle slutas med en ockupationsmakt!

Sverige har tidigare aktivt i FN stöttat en fredlig lösning, acceptabel för båda parter. Sverige och Pakistan har till och med under en period sänt minsökare med hundar ut i öknen, för att kunna genomföra den tidigare tänkta repatrieringen. Det är därför ytterst märkligt, enligt min mening, att Sverige i senaste behandlingen av frågan i FN valde att lägga ner sin röst!

Varför man agerar på detta sätt måste man söka svar på hos den svenska utrikesministern och ytterst bland EU:s utrikesministerråd. Ska EU 'tala med en röst' vore det ju intressant inte bara för svenska medborgare att veta på vilket 'språk' den rösten talar och vad den rösten har att säga.