Hur ska vi stå ut i ett helt år?
Så oerhört trist. Ett år före valet samlar SVT:s Agenda ihop företrädare för de sju riksdagspartierna för en partiledardebatt. Sju partier skulle det i alla fall ha varit, men det visade sig snart att de hade reducerats till två. Det blå och det röda. Två lag med trogna lagspelare som inte vågade sig på en enda egen dribbling och än mindre kritik av någon av lagkamraterna. Därmed var alla viktiga frågor som inte följer blockpolitiken också som bortblåsta. Inte ett ord om flyktingpolitiken och amnestin. Inte ett ord om kärnkraften. Inte ett ord om EU. Och så vidare.
Desto mer snack blev det om småföretagande och att skapa jobb. Och inte nog med att de sju hade reducerats till två, de två var till största delen kopior av varandra. Arbetslinjen var allas ledstjärna. Total konsensus rådde runt vikten av att fler ska arbeta mer. Det spelade ingen roll om man diskuterade miljöpolitik, småföretag, a-kassa, utbildning eller sjukförsäkring. Allt skulle syfta till mer jobb.
Vad vi ska med alla dessa jobb till var det ingen som frågade. Än mindre hur det kan gå ihop med en hållbar miljöpolitik att öka produktion och konsumtion. Är inte problemet snarare att alldeles för många jobbar alldeles för mycket? Att för många sliter ut sig, att för många inte hinner med att leva, att för många försummar sina nära och kära, att för många inte hinner och orkar engagera sig i omvärlden och i sina medmänniskor?
Är inte också problemet att vi producerar så mycket att vi håller på att ta död på den enda planet vi har? Att vi konsumerar så mycket av jordens begränsade resurser att en dräglig standard för stora delar av övriga världen blir omöjlig? Är det inte så att vi snarare måste sänka vår materiella standard än att höja den?
Ska man tro på söndagens debatt så finns det bara ett stort tvisteämne i dagens politik, och det är a-kassenivån. De blå vill sänka den till en ännu skamligare nivå för de långtidsarbetslösa medan de röda vill höja nivån för höginkomsttagarna. Båda helt förkastliga idéer, även om den blå ändå stinker värst. I övrigt var det svårt att se skillnaden på de två partierna. Det var mer jobb, fler småföretag, mer jobb, fler småföretag, mer jobb, fler småföretag, mer jobb, fler småföretag, och så lite miljö och skola från båda håll. Men allt utan att berätta hur och varför.
Är det så här debatten kommer att se ut under det närmaste året så blir det en tråkigare valrörelse än någonsin. I bästa fall gynnar det soffan eller ett eller flera av de nya partierna. För även om SVT med ovanligt tydligt vinklad journalistik försökte utmåla Reinfeldt och borgarna som vinnare så var de verkliga vinnarna tveklöst Septemberlistan, Feministiskt initiativ och sjukvårdspartiet. Fortsätter det likadant ökar onekligen deras chanser. När ingen kan se skillnad på de etablerade partierna finns det stora väljarskaror att vinna för nya partier som vågar profilera sig.
Men det finns också en stor risk att vi hamnar i en dansk situation. Moderaternas vandring mot mitten och slaktande av heliga kor är en kopia på Venstres omvandling. Och i takt med att de politiska alternativen har blivit allt mer lika så har Danmark fått ett allt starkare främlingsfientligt missnöjesparti, som dessutom fått ett stort inflytande. Risken är uppenbar att detta även kommer att ske i Sverige. Om det sedan blir Sverigedemokraterna som lyckas i sin ansträngning att bli rumsrena, Folkpartiet som fortsätter sin marsch mot det bruna eller något helt nytt parti är en öppen fråga. Men att inte någon skulle utnyttja de etablerade partiernas tillkortakommanden när det gäller att skapa en politisk debatt och partipolitisk mångfald ter sig mycket osannolikt.
